Lars Stjernkvist: Vi måste våga lita på vår personal

Den tillhör kanske inte mänsklighetens eller arbetarrörelsens viktigaste frågor, men jag kan inte släppa den. Och jag är inte ensam. Det är uppenbarligen många som bryr sig, och den har skapat två till synes helt oförsonliga läger.

Jag tänker förstås på VAR, eller Video Assistant Referee, som det egentligen heter. En del menar att med videotekniken har fotbollen äntligen närmat sig den definitiva rättvisan. Fotboll är en alldeles för allvarlig lek för att vara beroende av slumpen och mänskliga tillkortakommanden. Andra hävdar att de ständiga avbrotten stör rytmen i spelet. Debatten tog rejäl fart i samband med sommarens VM-turnering.

Jag tillhör motståndarna. Utan minsta tvekan. Visst, fotboll är en allvarlig lek, men det är trots allt en lek. Om bollen aldrig studsar snett och om domaren aldrig gör några fel, ja, då är jag rädd för att det lekfulla försvinner. Till charmen hör att det inte finns någon absolut sanning eller rättvisa, utan jag kan fortsätta hävda att om domaren hade varit vaken hade IK Sleipner vunnit varje match.

Dessutom; jag ser företeelsen som ett tecken i tiden, ett illavarslande tecken i tiden. Vi människor är inte perfekta. Det måste vara tillåtet att göra fel. Självfallet ska vi alltid sträva efter att bli bättre, lära oss av misstagen. Men vi måste inse att kravet på perfektion i värsta fall riskerar kväva den kreativitet som är framgångarnas förutsättning.

Eller för att fortsätta prata fotboll och VAR; om videogranskningarna blir så många och avbrotten så långa att publiken tröttnar, då spelar det inte längre någon roll om det var straff eller inte.

Vi som är lokalpolitiker vet att kontroller och granskningar kräver allt mer resurser. Det är skolinspektioner och IVO-granskningar, som kräver tid och pengar, och för att möjliggöra kontrollerna och granskningarna måste undersköterskor, lärare, läkare och andra ägna tid åt dokumentation. Åtskilliga rapporter vittnar om att allt mer tid inom offentlig verksamhet går åt till administration. Det finns beräkningar som säger att en läkare i snitt använder en dag i veckan åt administration.

”Det jag försöker säga är att vi måste se upp så att vi inte passerar en gräns då kostnaderna för kontrollerna överstiger vinsterna.”

Jag säger förstås inte att vi inte ska bry oss om hur pengar används eller hur ansvariga sköter sina uppgifter. Det jag försöker säga är att vi måste se upp så att vi inte passerar en gräns då kostnaderna för kontrollerna överstiger vinsterna. Dessutom måste vi se till att kontrollerna mäter det som är verkligt viktigt, nämligen resultaten.

Det är mot den här bakgrunden som jag ser Ardalan Shekarabis och regeringens beslut att tillsätta en tillitsdelegation som oerhört viktigt. Syftet är att förändra styrningen av offentlig verksamhet, att ge anställda ett större ansvar och en större frihet.

Visst, det är lättare sagt än gjort. Men en bra början är att säga det.

Regeringen kan göra en hel del. Det går att vrida myndigheternas fokus, från kontrollerande till mer av stödjande. Sedan gäller det att jag och andra lokalt ansvariga vågar lita på vår personal och att vi vågar ha is i magen och inte reflexmässigt lovar mer kontroll när något gått snett.

Det krävs en insikt i att det i längden bara finns ett sätt att helt minimera risken för fel och brister, och det är att inte göra något alls.

Lars Stjernkvist är kommunstyrelsens ordförande i Norrköping