Lars Stjernkvist: Vi måste bli av med rädslan

Rädsla är en farlig drivkraft. Det märker jag i min egen lilla värld. Som kommunalråd och offentlig person under många år har jag fått min del av hat och hot, men jag kan inte påstå att det har påverkat min vardag särskilt mycket. Mordet på psykiatrisamordnaren och vännen Ing-Marie Wieselgren för ett drygt år sedan gjorde det.

Jag reagerar när jag hör steg som närmar sig bakifrån och när jag möter personer som liknar mördaren. Jag försöker dölja rädslan, men jag anar att den märks och jag befarar att den är smittsam.

Våldet och skjutningar påverkar i stort sett alla och hela samhället. Allt fler känner någon som är personligen drabbad och det händer något grundläggande i ett samhälle där busiga barn ses som potentiella gängmedlemmar och hänsynslösa mördare. Rädslan gör oss passiva och förskjuter perspektiven. Det är inte konstigt att stödet för hårdare tag ökar och vi inte ens hör oss själva när vi påminner oss om att de förebyggande insatserna trots allt är viktigast.

Rädslan är som sagt en farlig drivkraft.

Och därför kände jag en viss hoppfullhet när jag lyssnade till SVT-Agendas partiledardebatt för några veckor sedan.

Det här är ett av skälen till varför partierna behöver samarbeta för att bryta utvecklingen. Rädslan kan komma snabbt, men den sitter i länge. Det tar tid att återvinna tryggheten. Därför behöver det politiska systemet kraftsamla för att visa att det förstår lägets allvar. Och därför kände jag en viss hoppfullhet när jag lyssnade till SVT-Agendas partiledardebatt för några veckor sedan.

Det var ett annorlunda tonläge, mer lågmält och mindre grälsjukt. Debatten handlade inte om vem som borde ha gjort vad igår, utan om vad som behöver och kan göras i dag.

Jag inser självfallet varför det inte är helt enkelt att få till ett fungerande samarbete. Det är den strama flyktingpolitiken och de hårdare tagen som är själva kittet i det nuvarande regeringssamarbetet. Om Ulf Kristersson (M) och regeringen kompromissar med oppositionen i dessa frågor, då finns det inte längre särskilt mycket kvar av Tidö-samarbetet.

Samtidigt måste rimligen statsministern bli orolig när han hör SD-ledaren Jimmie Åkesson prata om att låsa in barn som mördar på livstid.

Samtidigt måste rimligen statsministern bli orolig när han hör SD-ledaren Jimmie Åkesson prata om att låsa in barn som mördar på livstid. Straffen har skärpts, och innan vi har sett effekterna pratar alltså SD om nästa steg och om att betrakta barn som hopplösa fall.

För oppositionen är det inte helt enkelt att välja samarbete. Utvecklingen går åt fel håll inom många områden och regeringen får av förklarliga skäl hård kritik. I det läget behövs det en stark opposition, ett tydligt alternativ. Samtidigt är det nödvändigt att vända utvecklingen här och nu, och då måste det vara viktigare att åstadkomma resultat än att vinna retoriska poänger.

Jag hoppas att tonläget i partiledardebatten var en föraning om ett bättre samtalsklimat. Det tar som sagt tid att bli av med rädslan, men jag känner mig trots allt något mer hoppfull.

Lars Stjernkvist är chef för kansliet för ett hållbart arbetsliv i Regeringskansliet samt tidigare kommunstyrelsens ordförande i Norrköping och partisekreterare (S)