Lars Stjernkvist: Var är Kristdemokraternas kärleksfulla kritiker?

Egentligen blev jag inte särskilt överraskad när Kristdemokraternas ledare Ebba Busch ställde de numera berömda frågorna varför inte polisen sköt skarpt och varför det inte var ”minst” hundra ”islamister” som skadades under upploppen i min hemstad Norrköping och en rad andra städer. Det var grovt, absolut, men hon har varit grov förut. Minns när hon hävdade att regeringen med ”berått mod” lät människor dö under pandemin. Och de återkommande utspelen tillsammans med Sverigedemokraterna följer samma logik.

Samtidigt är reaktionerna på hennes utfall intressanta.

Jag är inte kristdemokrat, och behöver därför inte bry mig särskilt mycket. Bättre då att bekämpa våldet utan den här typen av hätska utfall, utan verbal brutalisering. Samtidigt är reaktionerna på hennes utfall intressanta. Eller snarare, bristen på kritiska och reflekterande reaktioner från de egna leden.

Jag har många vänner inom Kristdemokraterna, och vet därför att det finns många inom partiet som upprörs över sociala orättvisor och som känner stor tveksamhet till partiers nuvarande retorik och politiska kurs. Som definitivt inte vill bidra till ökade spänningar mellan troende, mellan kristna och muslimer. Och som samtidigt känner en stark lojalitet med sitt parti.

Det som förvånar mig är att det är så tyst, knäpptyst.  Från kritikernas sida, alltså. Det finns gott om påhejare, som först höll med henne, tyckte att hon uttryckte sig väl och balanserat, och som sedan höll med om att media förvrängt allt hon sagt.

Jag vet, det finns i alla partier, och framför allt i alla partiledningar, en slags kluvenhet inför den interna debatten. Alla partier med ambitionen att vara stora måste bejaka att det finns utrymme för olika åsikter. Den dag ingen utomstående har anledning att prata om ”rosornas krig”, som det brukar heta när S-medlemmar debatterar, då är vi inte längre ett parti, en rörelse. Då är vi en sekt.

Som sagt, det finns en kluvenhet. Den interna kritiken exploateras av förklarliga skäl av andra och inte så sällan ges kritiken en helt orimlig omfattning i media. Men som sagt, alternativet, att det inte finns någon debatt, är mycket sämre.  

Partierna upplever något av en kris. Sjunkande medlemstal gör det allt svårare att klara rekryteringen av aktiva. Risken för en ond cirkel är uppenbar. När det blir svårare att rekrytera förtroendevalda ligger det nära till hands att dra ner på antalet uppdrag. Och så ökar avståndet mellan valda och väljare.

Den utvecklingen lär inte vara möjlig att bryta om partierna framstår som ledningarnas hejarklackar. Om utrymmet för diskussion och ifrågasättande är minimalt.  Om alla aktiva uppträder som Bagdad-Bob-typer.

Mona Sahlin uttryckte det träffande en gång i tiden; Socialdemokraterna behöver sina kärleksfulla kritiker. Jag håller verkligen med, och är helt övertygad om att alla partier behöver detsamma. Även Kristdemokraterna.

Lars Stjernkvist, kommunstyrelsens ordförande (S) i Norrköping 2010–2020 och tidigare partisekreterare.