Annons:

Lars Stjernkvist: Det behövs socialdemokrater i kyrkan

Mina år som kyrkopolitiker och ledamot i Svenska kyrkans högsta organ, kyrkomötet, satte nog inte några djupare spår. I kyrkans verksamhet, alltså. För mig hade de stor betydelse. Jag fick framför allt en påminnelse om att det går att diskutera riktigt svåra och laddade frågor på ett respektfullt sätt.  Det är möjligt att resonera lugnt och sakligt även med dem som har en helt annan uppfattning. Och jag fick klart för mig att ”reflektera” är ett av våra allra vackraste ord.

19 september i år är det dags för kyrkoval och i vanlig ordning föregås det av en debatt om partiernas vara eller inte vara i Svenska kyrkan. Den här gången har självaste ärkebiskopen uttryckt sin tveksamhet.

Jodå, jag kan begripa tveksamheten och jag har själv fått känna av den. Jag påbörjade mitt engagemang i kyrkan ungefär samtidigt som jag slutade som Socialdemokraternas partisekreterare. Därför var det kanske inte så konstigt att några såg mig mer som partipolitiker än som kyrkoaktiv, och att vissa såg mig som en representant för en invasiv art. Att syftet med mitt engagemang var att förvandla kyrkan till en socialdemokratisk underorganisation. Jag tror att misstänksamheten minskade något med tiden, särskilt när de förstod at mitt kyrkliga engagemang var äldre än det partipolitiska.

om alla partier bestämmer sig för att lämna kyrkopolitiken så kommer de snart att återuppstå igen

Samtidigt tycker jag att debatten är onödigt upphetsad. Jag är ganska säker på att om alla partier bestämmer sig för att lämna kyrkopolitiken så kommer de snart att återuppstå igen. Hur valen än görs, några måste ta på sig uppdraget att representera 5,7 miljoner medlemmar. Även i fortsättningen ska stora markområden förvaltas, 3 400 kyrkor skötas och det kommer att behövas en personalpolitik. Även med renodlade personval kommer vi att få partier i kyrkan, om inte annat efter valet. Helt enkelt därför att de som väljs kommer att söka sig till likasinnade, till dem som har en likartad syn på personalpolitiken, miljöfrågor och annat som medlemmarna måste ta ställning till.

Det är kanske klokt att låta kyrkopartierna ha en friare roll i förhållande till sina moderpartier, men jag är helt säker på att så länge vi har en folkkyrka kommer vi att ha förtroendevalda som formerar sig åsiktsmässigt ungefär på samma sätt som i alla andra val.  Då är det bättre, tycker jag, att väljarna före valet får reda på vem som tänker samverka med vem.

Kyrkans budskap om försoning och förståelse präglade verkligen kyrkopolitiken

Visst, kyrkan har skiljts från staten och religionen är en privatsak. Jo, religionsfriheten är helig, men det betyder inte att människors tro saknar betydelse i ett samhälleligt perspektiv. Jag är inte ensam om att känna en stark samhörighet med kyrkan, trots att jag inte är en flitig gudstjänstbesökare. En samhörighet som förstärktes ytterligare under min tid som kyrkopolitiker.

Kyrkans budskap om försoning och förståelse präglade verkligen kyrkopolitiken. Sällan har jag deltagit i så hårda debatter men utan att förskjuta och fördöma andra människor. Det går att dricka kyrkkaffe med kvinnoprästmotståndare utan att förlora sin politiska själ.

19 september ska jag rösta

Och så gillar jag som sagt ordet ”reflektera”.   Ett ord som används flitigt inom kyrkan. Jag har varit med om att bordlägga frågor, om att skjuta upp för att kunna utreda mer i många sammanhang. Men reflektion står för något mer. Det betyder återspegla, att tänka igenom sina egna och andras åsikter.

19 september ska jag rösta, och jag gör det därför att jag tycker att det behövs socialdemokrater i kyrkan, och jag gör det därför att jag, andra socialdemokrater och andra behöver svenska kyrkan.

Lars Stjernkvist är frilansande skribent

Annons: