Det låg en spänd förväntan i luften. Sorlet hade tystnat och ombuden väntade på att partiordföranden Göran Persson skulle hålla sitt öppningstal. Då fick jag beskedet att högtalarsystemet i kongressalen var utslaget. Mixerbordet hade helt enkelt börjat brinna. Och kongresshusets teknikansvarige hade i sin förtvivlan låst in sig.
Det här är länge sedan, kongressen i Västerås 2001.
En Socialdemokratisk kongress är ett gigantiskt arrangemang och allt är förberett in i minsta detalj. Varje minut räknas för att alla ska få chansen att säga det de vill. Jag var partisekreterare och därmed ytterst ansvarig för att allt skulle fungera. Jag kan fortfarande känna paniken i kroppen när jag klev fram på scenen för att berätta att det var lite ”strul med tekniken”.
Det här minnet dök upp när jag pratade med en journalist inför kongressen i Göteborg. Hon ville veta vad en kongress betyder. Ja, det är förstås ett enormt beslutsmaskineri. På några få dagar ska i stort sett alla politiska områden gås igenom. Beslut ska tas som vi tror och hoppas kommer att prägla utvecklingen i vårt land. Det ska diskuteras och förhandlas och det ska jämkas och det ska voteras.
En kongress är emellertid något mycket mer. Det är ett pressat schema men under de intensiva dagarna finns det också utrymme för andra samtal. Lokala ledare från olika delar av landet lär känna varandra. Nationella ledare träffar lokala och det pratas förstås politik men det knyts också kamratliga band. Det fikas och det skrattas och det finns åtminstone lite utrymme för fest.
Den här är en viktig del av en kongress. Särskilt för ett parti som ser sig som en folkrörelse. Alla kan inte få som de vill i alla frågor, det är självklart, men alla kan åka hem med en känsla av samhörighet.
Alla kan inte få som de vill i alla frågor, det är självklart, men alla kan åka hem med en känsla av samhörighet.
Politisk verksamhet innehåller mycket allvar och plikt och utan lusten och gemenskapen skulle nog inte särskilt många orka fortsätta.
Hur gick det då i Västerås? Jo, när jag hade harklat mig och bett om förståelse för att det skulle ta en stund, då var det någon som började nynna Arbetets söner. Jag nynnade med, för övrigt i en tonart som ingen tidigare hade hört, men snart fylldes salen av en mäktig sång.
Göran Persson höll ett lysande öppningstal, med en bärbar högtalare. Jag vågar påstå att teknikstrulet bidrog till att det blev en kongress med god stämning trots hårda debatter. Och min falsksång lockade fram både medlidande och leenden.
Missförstå mig inte, det är inte så att jag uppmanar Tobias Baudin att sjunga eller steppa för att få upp stämningen. Min poäng är att politiskt engagemang måste vara både allvarligt och roligt, och att vi alla har ett ansvar för att vårda varandra och därmed att vårda vårt parti.
Förresten, jag ångrar mig, det kanske inte är en så dum idé att partisekretaren någon gång under veckan lättar upp stämningen med lite dans. Typ.
Lars Stjernkvist är tidigare partisekreterare för Socialdemokraterna
