Lars Engqvist: Därför bör en kommission granska privatiseringarna
Det är utmärkt att riksdagspartierna är överens om att det ska tillsättas en oberoende kommission för att utvärdera hur Sverige har klarat coronakrisen. Däremot är det förbryllande att det utbrutit någon slags debatt om när kommissionen ska tillsättas.
Stefan Löfven menar att kommissionen ska påbörja sitt arbete när den värsta krisen är över. Det är först då vi kan utvärdera de insatser som gjorts, hur krisen påverkat samhället och vad vi behöver förändra och förstärka.
Ulf Kristersson, Ebba Busch och Jimmie Åkesson tycker i stället att kommissionen ska tillsättas snarast möjligt, helst före sommaren.
Om partierna är någorlunda överens om vilken roll kommissionen ska ha och vilka frågor den ska besvara, är det märkligt att tidpunkten för tillsättandet blir en stridsfråga. Om dess uppgift ska vara att utvärdera hur Sverige klarat krisen är det ju högst rimligt att den börjar sitt arbete när det är möjligt att få någon form av överblick. Om kommissionen däremot inte bara ska utvärdera utan också direkt påverka den pågående krishanteringen är det naturligtvis bråttom.
Med andra ord: frågan om när kommissionen ska tillsättas avgörs av vad den ska göra. Och den frågan är sannerligen viktig att diskutera.
Ulf Kristersson och Moderaternas partisekreterare Gunnar Strömmer redovisade på DN Debatt (18/5) vad de anser ska ingå i coronakommissionens uppdrag. Den ska granska om de vidtagna åtgärderna följt gällande författningar och instruktioner, hur riksdag, regering och de centrala myndigheterna har agerat och vilken krisberedskap vi har haft. Dessutom ska kommissionen, naturligtvis, utvärdera den svenska strategin för att begränsa smittspridningen, åtgärderna för att testa fler och insatserna för att be- gränsa de ekonomiska skadeverkningarna.
Mot dessa krav är det svårt att ha några invändningar. Men det finns formuleringar i DN-artikeln som kan tolkas som att Moderaterna också vill att kommission ska engagera sig i den pågående krishanteringen. Och då är vi sannerligen illa ute. Det skulle allvarligt undergäva den svenska förvaltningsmodellen och balansen mellan politiskt beslutsfattande och myndigheternas beslut. Förhoppningsvis avvisar övriga partier sådana propåer.
Det finns ett antal frågor som Kristersson och Strömmer nogsamt undviker att ta upp, men som rimligen bör prövas av kommissionen. De handlar om vilken betydelse de senaste årtiondenas nyliberala reformer, skattesänkningarna, bantningen av de offentliga institutionerna och utförsäljning- en av välfärden till den privata marknaden, haft för våra möjligheter att möta krisen.
Privatiseringarna inom vården och omsorgen har varit mer omfattande i Sverige än i något av de andra nordiska länderna. Coronakrisen har sorgligt nog visast att äldreomsorgen är kraftigt underbemannad och att de anställda arbetar under usla villkor.
Lika viktigt som att vi får reda på hur riksdagen, regeringen och ansvariga myndigheter agerat under pandemin är att vi får veta vilken roll privatiseringarna inom äldrevården och hemtjänsten haft för misslyckandet att skapa trygghet för de äldre.
Lars Engqvist är tidigare chefredaktör, socialminister och landshövding
