Debatt: Låna för att nå arbetslöshetsmål

För att nå målet om EUs lägsta arbetslöshet till 2020 behöver staten låna pengar till investeringar och välfärdsreformer. Det skriver Stefan Carlén, chefsekonom Handelsanställdas förbund och Christer Persson, fristående utredare och författare. 

I vår nya rapport, ”Är det möjligt att nå arbetslöshetsmålet”, som nyligen har getts ut av Tankeverksamheten inom arbetarrörelsens i Göteborg, analyserar vi möjligheten att nå socialdemokratins mål om att ha EUs lägsta arbetslöshet 2020. I regeringens egna bedömningar hamnar arbetslösheten 2020 på 6,2 procent.

Det är långt från den nuvarande lägsta arbetslösheten i EU som är 3,7 procent i Tjeckien. Även om vi inte kan veta den lägsta arbetslöshetsnivån i EU 2020 så har vi gjort en bedömning utifrån dagens situation.

För att kunna nå 3,7 procent år 2020 krävs en minskning av arbetslösheten med ytterligare cirka 135 000 personer givet den förväntade ökningen av befolkning och arbetskraftsdeltagande. För att detta ska vara möjligt krävs en sysselsättningsökning på cirka 270 000 personer.

Det är en svår uppgift men vi menar att den inte är omöjlig. Det förutsätter dock en förändrad ekonomisk politik. I en tidigare bok ”Åter till full sysselsättning” 2012 argumenterade vi för att ekonomiska stimulanser i form av lånefinansierade investeringar och välfärdssatsningar skulle vara nödvändiga för att nå full sysselsättning. Det räcker inte med penningpolitiken och automatiska stabilisatorer, utan finanspolitiken måste aktiveras.

Glädjande nog har detta perspektiv nu fått allt bredare stöd av ekonomer och internationella organisationer. I november 2016 kom OECD med en ny rapport. I denna argumenterade man för att västvärlden skulle driva en mer lånefinansierad expansiv finanspolitik.

Världsekonomin hade fastnat i en fälla med låg tillväxt och hög arbetslöshet. Gör vi inte detta, menar OECDs chefekonom Cathrine Mann, ”berövar vi unga jobbmöjligheter och de äldre kommer inte att få den sjukvård och de pensioner de förväntar sig.”

Synen på en mer expansiv ekonomisk politik är inte längre kontroversiell inom det ekonomiska tänkandet, men har ännu inte fått tillräcklig genomslag bland politiker och andra beslutsfattare på det ekonomiska området.

Det finns ett antal bärande argument för att stärka finanspolitikens roll. Penningpolitiken är inte tillräckligt effektiv för att reellt kunna påverka den makroekonomiska utvecklingen och den effektiva efterfrågan. Dessutom är förutsättningarna goda för att föra en aktiv finanspolitik.

Inflationen är mycket låg, marknadsräntorna är nere på historiskt låga nivåer, överskotten i bytesbalansen är stora, de offentliga finanserna är starka och dessutom finns det ledig kapacitet i form av ett stort utbud av outnyttjad arbetskraft.

Det är sannolikt att finanspolitikens effektivitet har ökat efter finanskrisen som en följd av förändringar i den samhällsekonomiska strukturen och miljön. De automatiska stabilisatorerna i finanspolitiken har försvagats under 2000-talet och argumenten för aktiv finanspolitik har stärkts.

Till sist, de offentliga investeringarna har goda stimulanseffekter i jämförelse med exempelvis skattesänkningar. Det krävs mer kraftfulla finanspolitiska stimulansåtgärder i form av ökade investeringar, mer utbildning av arbetskraften och nya satsningar på välfärden. Även om investeringarna ökat under senare år finns fortfarande mycket stora behov av investeringar på olika områden som infrastruktur, bostäder, klimatomställning.

För att inte investeringar ska tränga ut andra nödvändiga jobbskapande satsningar på välfärds-, arbetsmarknads-, utbildnings- och näringspolitik behöver dessa lånefinansieras. Detta kan i sin tur ge större investeringar och en bättre tillväxt.

Även om lånefinansiering ökar statsskulden i kronor när lånet tas upp kan investeringarnas goda tillväxt- och sysselsättningseffekter bidra till att statskuldens andel av bruttonationalprodukten, BNP, hålls oförändrad, eller rent av minskar. Detta är också det viktigaste måttet när man bedömer statsfinansernas realekonomiska utveckling.

I regeringens prognos fram till 2020 beräknas statskulden minska rejält. Den offentliga sektorns skuld (Maastrichtskulden) minskar från 43 procent 2015 till 35 procent 2020. Statens skuld minskar från 33 procent till 22 procent.

Med hänsyn till de finansiella tillgångarna har i själva verket den offentliga sektorn en nettoförmögenhet på cirka 20 procent av BNP. Statsfinansiellt finns det därför gott om utrymme för att föra en mer aktiv finanspolitik vilket krävs för att öka tillväxten och kunna nå regeringens sysselsättningsmål.

Stefan Carlén, chefsekonom och utredningschef på Handelsanställdas förbund

Christer Persson, fristående utredare och författare

Läs hela rapporten på www.tankeverksamheten.se