Kvinnor, organisera er!

Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt bildades 1903. Föreningen samlade kvinnor från höger till vänster för kvinnlig rösträtt. 

En extra röst för alla gifta män över 40 år – en idé från högerregeringen 1902 ledd av Fredrik von Otter, som slog tillbaka mot rösträttsmotståndarna. Förslaget avvisades inte bara av riksdagen, det provocerade kvinnor (och män) som krävde lika rösträtt för kvinnor och män.

Riksdagsledamoten Carl Lindhagen (1860–1946 – då liberal, senare socialdemokrat och vänstersocialdemokrat) svarade på propositionen med att motionera om kvinnlig rösträtt. Även det röstades förstås ner av riksdagen. 

En konsekvens blev att Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt bildades. Först 4 juni 1902 som en lokal förening, Föreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt, men namnet ändrades till Landsföreningen när den blev landsomfattande nyåret 1903. 

Drivande för att bilda föreningen 1902 var dels Fredrika Bremer-förbundet och dels en kvinnokommitté där bland annat socialdemokraten Anna Lindhagen (1870–1941) var drivande. Anna Lindhagen var barnavårdsinspektör i Stockholm, syster till Carl Lindhagen och senare socialdemokratisk fullmäktigeledamot.

Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) var öppen endast för kvinnor. En anledning var att motståndare mot kvinnlig rösträtt hävdade att kvinnorna själva inte var intresserade av rösträtt. Det ville man motbevisa genom att ha sin egen organisation. 

Föreningen var partipolitiskt obunden för att kunna samla stöd från alla politiska partier. I praktiken var det lättare sagt än gjort eftersom den svenska högern fortfarande var motståndare till kvinnlig rösträtt. År 1911 beslöt organisationen att bojkotta partier som var emot kvinnlig rösträtt, det vill säga högern, och stödja de som var för, liberaler och socialdemokrater.  

LKPR formulerade sitt krav som att kvinnor skulle få rösta på samma villkor som män, vilket 1903 innebar ett krav på viss förmögenhet. Detta stötte bort en del vänsterkvinnor från föreningen, eftersom arbetarkvinnor därmed inte skulle få rösträtt. 

Den hade också en konservativ syn på könsroller och ansåg att kvinnor borde få rösträtt på grund av sina särskilda egenskaper och fallenhet för omsorg, moderskap och fostran. 

Från socialdemokratin var det framför allt kvinnor med socialt borgerlig bakgrund som var med i LKPR medan arbetarkvinnor oftare engagerade sig inom arbetarrörelsens egna organisationer.

LKPR upplöstes 1921, när man fått igenom sitt krav på kvinnlig rösträtt.