Krönika: Jag är i Göteborg, men mitt hjärta är i Stockholm
Erika Ullberg, gruppledare och finanslandstingsråd i opposition för Socialdemokraterna i Stockholms läns landsting.
Jag är delegationsledare och ombud. Jag håller ihop kongressens näst största delegation som driver massor av politiska förslag. Jag tar mitt uppdrag på största allvar och tillsammans gör vi verkligen skillnad. Det är rätt att Socialdemokraterna genomför kongressen i Göteborg.
Vi måste stå upp för vårt öppna demokratiska samhälle. Det är vår skyldighet att genomföra denna kongress och så långt det är möjligt låta vardagen återvända. Vi viker inte ner oss! Men jag skulle ljuga om jag påstod att det känns självklart. Jag är tveklöst här i Göteborg. Men mitt hjärta är kvar i Stockholm.
I fredags eftermiddag hade jag återvänt till Landstingshuset från styrelsesammanträde i Sveriges kommuner och landsting. Jag trodde att jag skulle åka hem vid 15-tiden för att packa inför kongressen. Men istället ringde min man och frågade var jag var. Någonting hade hänt vid Åhléns.
Nu är vi smärtsamt medvetna om vad.
Sveriges Radio sände direkt. Ögonvittnet som intervjuades hade färdats på en buss som fått tvärnita för lastbilen. Han berättade om vad han upplevt och vad han såg. Jag anade att det kunde röra sig om ett attentat. Jag säkerställde att barnen kunde följa med någon hem och vara där oavsett hur länge det skulle dröja innan vi kom hem. Jag pratade med landstingsstyrelsens ordförande och fick bekräftelse på att krisorganisationen var igång och att vi båda var i huset. Jag och Iréne Svenonius bestämde att vi skulle sitta tillsammans under kvällens möten i krisledningsutskottet.
Jag är full av beundran för den kompetens, det lugn och den effektivitet som präglade krishanteringen. Stockholms stad, Stockholms läns landsting, polisen, ambulanssjukvården, trafik- och säkerhetspersonal. Det var så många myndighetsföreträdare, medarbetare och medmänniskor som gjorde så mycket. Att polisen agerade resolut och grep gärningsmannen samma kväll var obeskrivligt viktigt.
Sjukvården gjorde – och gör fortfarande – ett helt fantastiskt arbete.
Jag kom hem sent och åkte därefter tidigt på morgonen till Göteborg. På natten fick vi veta att ett av dödsoffren var den 11-åriga flickan som tidigare hade efterlysts på Facebook. Hon var jämngammal och till utseendet lik min egen dotter.
Vi har hedrat offren här i Göteborg, men mitt skakade hjärta finns kvar i Stockholm.
