Kristerssons SD-öppning: logisk men ovärdig
Det är plågsamt att se Ulf Kristersson slingra sig i SVTs intervjuprogram 30 minuter. Det är uppenbart att han inte tycker att frågorna om synen på Sverigedemokraterna är så roliga. Men nu har han bestämt sig för att ändå satsa allt på ett kort: öppna upp för någon form av regeringssamarbete med SD.
Moderaterna behöver SD för att ens ha en chans att kunna bilda regering.
På ett sätt förstår jag honom. Om man fortfarande ser sig själv som statsministerkandidat, och sitt parti som ett av två statsbärande partier i Sverige, så har det parlamentariska spelet lämnat få andra alternativ för honom. Det blir förvisso allt mer uppenbart för alla att Moderaterna inte längre är ett ansvarstagande och statsbärande parti, utan ett småaktigt och bittert högerparti. Men Alliansen är död och begravd. Ingen annan än Timbro och några vilsna själar inom Liberalerna tror på allvar på en renodlad borgerlig regering. En regering i Sverige i dag behöver räkna in antingen SD eller S. Av de två inser Kristersson att SD är det parti som han har mest gemensamt med. Han behöver dem. M och KD lär knappast kunna samla mer än max 30-35 procent av väljarkåren. Så intresset ljuger aldrig. Moderaterna behöver SD för att ens ha en chans att kunna bilda regering.
På ett annat sätt tycker jag att moderatledarens närmande till Sverigedemokraterna är både rätt och riktigt. Missförstå mig rätt. Jag hatar dessa åsikter. Men SD har ändå tydligt positionerat sig som ett högerparti också i frågor om välfärd, skatter och arbetsmarknad. Det gör att Moderaterna får mer och mer gemensamt med Jimmie Åkessons parti. De kan plötsligt inte säga nej till dem. Det är inte fel med den tydligheten. Det gör att alternativen i svensk politik blir tydliga: progressiva och liberaler mot en riktig högerpakt bestående av den kristna högern, den chauvinistiska radikalkonservativa högern och den skattesänkardogmatiska högern.
Ändå finns det minst två problem med moderatledarens vägval – båda kopplade till väljarna:
1. Mer liberalt sinnade allmänborgerliga väljare vill inte ta i Sverigedemokraterna med tång. Det gäller både många av Moderaternas storstadsväljare och det krympande och hårt splittrade Liberalerna. Om de skulle bryta sig loss från januarisamarbetet och försöka ingå i högerpakten, så skulle det bli trångt på högerkanten. Det är högst tveksamt om det skulle gynna ett redan svårt sargat parti. Många av deras mer socialliberalt sinnade väljare skulle sannolikt söka sig till Centerpartiet och Nyamko Sabuni skulle i så fall med berått mod driva partiet ut från riksdagen efter nästa val.
För många SD-anhängare är stockholmsdryga moderater som vill försämra deras liv ett rött skynke.
2. För de sverigedemokratiska kärnväljarna – bland annat låginkomsttagare i bruksorter och på landsbygden – är Kristerssons närmande problematiskt av ett annat skäl. För många SD-anhängare är stockholmsdryga moderater som vill försämra deras liv ett rött skynke. Moderaternas politik missgynnar dem. Genom ett mer otryggt arbetsliv. Genom ökade inkomstskillnader. Genom att spä på klyftorna mellan stad och land. Och genom försämringar av välfärden. Häri ligger också en möjlighet för socialdemokratin att locka tillbaka många arbetarväljare från SD. Genom att peka på en fortsatt hållbar och stram migrationspolitik kopplad till integrationsförutsättningarna, i kombination med en arbetsmarknads- och välfärdspolitik som utgår från löntagarnas och pensionärernas intressen bör Socialdemokraterna kunna återfå förtroende hos också dessa väljargrupper.
Ulf Kristersson menade att det nu är rimligt att med ett SD-samarbete, som tidigare var uteslutet eftersom SD då stod för helt andra värderingar än vad han själv stod för. Orsaken? SD har ändrat sin retorik. Det kan Kristersson ha rätt i. Men borde inte sakinnehållet snarare än deras retorik i så fall vara avgörande?
Moderatledaren uttryckte i SVT-intervjun även att det var ”ovärdigt” att uttrycka oro för Sverigedemokraternas demokratiska sinnelag. Detta samma dag som SD:s favoritpresident Donald Trump lämnade Vita Huset – svårt skandaliserad för stormningen av Kapitolium. Sverigedemokraterna har på olika sätt har idoliserat och ursäktat Trump – och nominerat honom till Nobels fredspris.
Frågan är hur ”värdig” Kristersson själv känner sig med att nu gå i armkrok med Sverigedemokraterna
Frågan är hur ”värdig” Kristersson själv känner sig med att nu gå i armkrok med Sverigedemokraterna, som startades av nazister och vars idégrund är radikalkonservatismen. SD är idag inte ett vare sig nazistiskt eller fascistiskt parti. Rätt ska vara rätt. Men deras tanketradition vätter ändå mot och har historiskt banat väg för antidemokratiska krafter av brun och svart kulör. Så Kristersson får ursäkta om många ”ovärdiga” ändå känner viss oro inför att Moderaterna och KD nu vill liera sig nära med dem. Finns det några gränser för Kristerssons naivitet/maktbegär?
Ulf Kristersson tror säkert att han genom närmandet till Sverigedemokraterna har hittat en nyckel till regeringsmakten efter nästa års val. Mycket talar för att det är vanskligt för honom att ta ut en sådan seger i förskott.
