Nina Wadensjö: Krama public service lite extra

Jag sitter på en lunch med en yngre kollega och berättar om hur det var i min barndom och det fortfarande var helt normalt att man rökte inomhus. Inte bara på barer och på restauranger, utan när det ständigt bolmades i kontorsrum, på caféer och på flygplan. Rökning var en mänsklig rättighet och absolut ingenting man skulle sätta stopp för. Lite restriktiv var man bara på skolor där eleverna förväntades röka i särskilda rökrutor.

Det känns som en avlägsen dröm. I hela mitt vuxna liv har rökningen varit försedd med både varningsflagg och cancerstämpel. Vad som är självklart den ena dagen kan alltså kännas overkligt bara kort tid senare. Ofta är det bra. Att vi inte längre tvingas sitta på rökfyllda flygplan, restauranger och fikarum är en lättnad och glädje.

Dessutom får fler av oss behålla hälsan och leva längre.

Men det finns även sådant som kan bli sämre när vår uppfattning om vad som är normalt förändras. Jag har den senaste tiden börjat oroa mig på allvar för att public service i framtiden kommer att kännas som något man ser på museum och tänker ”åh, det där var ju ändå väldigt fint, det hade jag helt glömt bort”.

Public service är under angrepp, kanske inte främst i Sverige, men i vår närhet. När traditionell media ständigt kritiseras för att vara partisk eller presentera falska nyheter dras public service med i kritiken. Och när bilden av public service börjar handla om bristande objektivitet och kvalitet är det dags att granska verkligheten.
Visst finns det problem.

[blockquote author=”” pull=”pullleft”]Inte heller studiodebatterna i Aktuellt hamnar på min topplista. [/blockquote]

Jag tillhör dem som bekymrat mig över hur många gånger Sverigedemokraterna fått ta plats i Agenda under den senaste tiden. Det har ibland känts som om hela det politiska samtalet fått handla om vem som eventuellt tar vem, och inte om alla de faktiska samhällsproblem som finns omkring oss och måste lösas.

Inte heller studiodebatterna i Aktuellt hamnar på min topplista. De riskerar att reduceras till ställningskrig, där något som är faktabaserat och sant ställs mot något som är felaktigt och falskt.

Men att anklaga public service för att inte göra sitt jobb är fel. Att testa nya programformat och idéer, att våga och ibland misslyckas är ett nödvändigt ont om medier ska utvecklas. Av misstag lär man sig göra rätt. Och mycket är redan rätt.

SVT lyckas med konststycket att samla riktigt många tittare framför Melodifestivalen och På spåret samtidigt som man visar smala dokumentärer och experimentell dans. Man sänder Sveriges mest omtyckta poddradioprogram – P3 Dokumentär – men också konstmusik i Klingan i P2. Det är kvalitet i alla fallen, men det är helt olika sorters program och målgrupper.

Är det någon gång vi behöver public service, både i radio och på tv, så är det de kommande åren.

När vi har svårt att lita på vad som skrivs och sägs behöver vi oberoende avsändare som inte måste göra vinst. Vi behöver medier som kritiskt granskar och ifrågasätter och även vågar erbjuda oss det smala, svåra och motstridiga. Lättaste sättet att behålla både förtroendet och fansen är att fortsätta göra riktigt bra tv och radio. Svårare än så är det inte. Nu ser vi till så att public service inte hamnar på museum!

Foto: Carl-johan Söder, svt