Nina Wadensjö: Kompromisser krävs för att ta ansvar
Foto: Martin Hörner Kloo/Socialdemokraterna
Denna måndag, första dagen efter den helg då överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet stötts och blötts ur alla tänkbara synvinklar, så ser jag solen. Det är första gången på länge, och kanske är det mitt eget känsloläge som gör att jag anar våren redan i januari.
Visst, det finns delar av överenskommelsen som känns som verkligt besk medicin. Förslagen kring lagen om anställningsskydd, vinster i välfärden och hyressättningen är några av de svåraste att svälja, men det finns även mycket som är bra och nytänkande i överenskommelsen. Dessutom är det många områden som inte ingår i uppgörelsen, där finns det fortfarande stort handlingsutrymme.
De debattörer som påstår att det är strävan efter makt som styr partiets ledning, de har inte förstått sitt parti särskilt väl. Kanske har det att göra med bristande erfarenhet av det praktiska politiska arbetet. I det ingår förhandling som den kanske viktigaste ingrediensen, och de flesta som samarbetat på kommunal nivå vet vad jag menar. Det handlar om att ge och ta, och att inte bränna några broar som senare kan komma att behövas.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Att gå i opposition och avstå från att förändra samhället till det bättre är sämsta tänkbara alternativ, oavsett om det är smartare opinionsmässigt.”[/blockquote]
Ibland talas det om ett partis DNA, om att alla partier har en kärna som skapar själva ramarna för existensen, som bygger partiets identitet, reaktionsmönster, styrkor och svagheter. För Socialdemokraterna är en bärande del av detta DNA att ta ansvar, så långt det någonsin är möjligt. Att gå i opposition och avstå från att förändra samhället till det bättre är sämsta tänkbara alternativ, oavsett om det är smartare opinionsmässigt.
I den sammansättning av partier som nu enats om ett avtal är det två partier som på många sätt liknar varandra. Det är S och C, partier som påminner om varandra organisatoriskt, där man respekterar fattade beslut, där det inte läcker under förhandlingar. Partier med lång vana att ta stort ansvar lokalt. MP och L har andra beröringspunkter, de är mindre, ombytligare och betydligt mer transparenta i allt de säger, gör och tycker. Det är bra att det blir ett parti av varje sort inom och utanför regeringen, det kan skapa balans och ökad förståelse åt båda håll.
Nu står vi förhoppningsvis inför en ny tid. En tid när fyra partier gemensamt vill ta ansvar för att landet inte utvecklas i den riktning som Danmark gjort sedan några år. Där har ett främlingsfientligt parti genom sin roll som stödparti till en borgerlig regering lyckats förflytta hela det politiska samtalet.
I Danmark är det numera helt rimligt att föreslå att internera asylsökanden på en ö och att beslagta alla deras tillgångar. Hur lång tid hade det tagit innan vi sett en liknande utveckling med en M och KD-ledd regering med stöd av SD? Nu tyder allt på att Sverige väljer en annan väg. Det är för väl, nu anar jag vårljus i januari.
