Nina Wadensjö: Klokt att agera mot tiggeriet
– Att se och möta någon som tigger påminner mig i min privilegierade vardag om hur det kan vara att känna skam – den känsla som jag skyr allra mest, skriver Nina Wadensjö. Foto: Ylva Säfvelin/AiBild
Det finns svåra frågor. Det finns lätta frågor. Och så finns det alla de där frågorna som är riktigt komplicerade och som man måste ägna tid åt att sortera och bena ut. Till dem hör tiggeriet.
När man först tittar på saken är det egentligen hur enkelt som helst. Fattigdom vill vi absolut inte ha, varken i Sverige eller någon annanstans i världen. De personer som tigger i Sverige är fattiga, utsatta och i vissa fall även missbrukare eller psykiskt sjuka. Alltså måste fattigdomen få ett stopp. Punkt. En omöjlig tanke, men egentligen den enda möjliga.
Vi möter dem utanför butiker och köpcentrum, vid källsorteringen, inne på snabbmatsrestaurangen och på tunnelbanan eller tågen. Vi ser spåren av deras boende i parker, kring offentliga byggnader, längs med tågrälsen genom förorten och på tomma platser nära de ödsliga industriområdena.
[blockquote author=”” pull=”pullleft”]”Varje person som tigger blir för mig en påminnelse om mina egna mycket bättre förutsättningar.”[/blockquote]
De lever här, i kyla, snö och regn – och de gör det för att det helt enkelt är en ännu sämre tillvaro att inte tigga. Tiggarna befinner sig absolut längst ner på samhällsstegen, och det är säkert därför så många av oss får så blandade känslor när vi möter blicken på dem som ber oss om allmosor.
Varje person som tigger blir för mig en påminnelse om mina egna mycket bättre förutsättningar. Det är också ett tecken på otillräckligheten i den värld som gjort det naturligt att jag möter främlingar som ber mig om pengar flera gånger om dagen. Och det är plågsamt. Att se och möta någon som tigger påminner mig i min privilegierade vardag om hur det kan vara att känna skam – den känsla som jag skyr allra mest.
Stefan Löfven har uttryckt det mycket bra i en intervju i Aftonbladet i december: ”Det är aldrig acceptabelt att behöva se människor stå på knä och tigga, det är så förnedrande och fjärran för socialdemokratisk ideologi, så på något sätt måste detta få ett stopp,”
Men hur få stopp på fattigdom? Hur få stopp på utsatthet? Vi vet alla att det är en lång resa dit till denna så mycket bättre värld där ingen tvingas tigga.
[blockquote author=”” pull=”pullright”]Det socialdemokratin nu gör är det den gör allra bäst. [/blockquote]
Det socialdemokratin nu gör är det den gör allra bäst. Man samlar ihop sig och vågar påbörja ett förändringsarbete. Att passivt titta på passar inte ett parti som faktiskt har som sin grundidé att reformera världen till det bättre.
Och då finns det inga enkla, snabba lösningar, det som krävs är ett batteri av förslag som ska prövas och praktiseras samtidigt som respekten för den utsatta individen aldrig får glömmas bort.
Jo, det finns både debattörer och partimedlemmar som rasar och hävdar att det inte är socialdemokratisk politik att vilja agera i tiggerifrågan. Jag skulle vilja säga att det inte finns någon mer socialdemokratisk politik än att agera i tiggerifrågan, det är djupt omänskligt och ansvarslöst att inte agera.
Att föreslå att ytterligare förstärka regeringens avtal med Rumänien och Bulgarien är självklart, problemen måste främst lösas inom EU. Och att skydda fattiga från att bli utnyttjade av människor som tjänar pengar på deras tiggeri, att göra det möjligt att avhysa människor från boenden som byggts på privat mark samt att vilja se över ordningslagen så att det tydliggörs var tiggeri inte kan accepteras och var det tillåts – det är inte ett svek, det är nödvändigt.
De förslag som nu läggs inför den socialdemokratiska partikongressen blir förhoppningsvis en början på ett mångårigt arbete mot utsatthet och fattigdom och för ordning och reda i vårt samhälle. Att vara fattig kan aldrig vara ett brott.
