Annons:
Annons:

Rassoul Pourassad: Klockan klämtar för Irans tyranner

Islamisterna i Iran har aldrig utmanats så hårt som nu. Foto: Shutterstock.

16 september slog den islamiska moralpolisen ihjäl 22-åriga Mahsa Jina Amini för att de var missnöjda med hur hon bar sin slöja. Detta blev startskottet för riksomfattande protester som nu pågått i över två veckor.

För några dagar sedan släppte artisten Shervin Hajipour en sång, där textraderna utgjordes av tweets som unga iranier skrivit om varför de deltar i de rikstäckande demonstrationerna. 

”För att få dansa fritt ute på stan.
För att kunna få kyssas utan att vara rädd.
För din och min och våra systrar.
För alla flickor som önskade att de var pojkar.
För att slippa detta påtvingade paradis.”

För brottet att ha tonsatt dessa rader greps Hajipour av polisen, med effekten att den tidigare relativt okända artisten blivit sin generations röst. Låten hörs nu överallt. Från högtalare i privatpersoners bostäder, ut genom öppna fönster. I restauranger. Sjungen av småbarn på skolgårdar.

Iran är en islamistisk teokrati vars lagar baseras på sharia. Landet leds av ett prästerskap och styrs ytterst av shiaislams motsvarighet till påven.

Det är mer än sannolikt att dessa män avskyr kvinnor. Men deras bevekelsegrunder är inte kvinnohatet i sig. Jihadisterna som styr Iran har organiserat samhället på detta sätt därför att de är övertygade om att förtrycket är nyckeln till paradiset. De lagar som kräver kvinnors underkastelse bygger på ayatollornas gudomliga mandat att tolka Allahs vilja. Att en kvinnas vittnesmål eller arvslott är hälften av en mans hämtar sin legitimitet från heliga skrifter.

Ayatollornas brutala våld är själva grunden för hela den iranska teokratin.

Handlar det inte snarare om patriarkatet än om religion? Jo, men det är samtidigt en ofullständig analys. Sverige har en kristen tradition och patriarkala strukturer, men våra lagar bygger inte på forntida bibliska påbud. Medan exempelvis diskriminering av kvinnor i Sverige har ekonomiska eller sociala skäl, bygger det institutionaliserade våldet och förtrycket i Iran på religiösa motiv. Skillnaden är att religiösa urkunder är oföränderliga.

I en teokrati innebär det gudomliga mandatet att prästerskapet inte behöver svara inför folket. När budorden är heliga blir varje invändning en hädelse som bestraffas med döden. Det finns inget utrymme för att förändra en av gud given lag. Ayatollornas brutala våld är själva grunden för hela den iranska teokratin. Därför handlar protesterna inte om att reformera hijablagstiftningen. Runt om i Iran hörs i stället slagorden ”död åt den islamiska republiken”.

Det betyder inte i sig att folket är emot islam som religion, men de vet att den enda vägen ut ur det påtvingade paradiset är att krossa prästerskapets diktatur. 

Islamisterna i Iran har aldrig utmanats så hårt som nu. En diktatur förutsätter att dess undersåtar lever i rädsla för repressalier. Nu möts ayatollorna av en befolkning som – med livet som insats – vägrar rätta sig efter förtrycket. Och regimens företrädare har all anledning att vara rädda.

Det alla förbrytare vet, inklusive mullorna i Iran, är att det inte finns några lyckliga slut för tyranner.

Rassoul Pourassad är student i juridik.