Klas Gustavsson: Det handlar inte om januariavtalets innehåll

Förra veckan fyllde januariavtalet ett år. I min förra krönika lovade jag att ge exempel på bra argument för och emot en viss ståndpunkt, och just januariavtalet är ett utmärkt exempel där både kritiker och anhängare var för sig kan anföra goda skäl för sina motstridiga ståndpunkter.

När jag lyssnat mig för bland dem som försvarar avtalet så är det ett annat argument som ofta anförs. De rödgröna partierna var större än det gamla alliansblocket. Att i ett sådant parlamentariskt läge släppa fram en M-ledd regering hade legitimerat en ordning där det krävs egen majoritet för det rödgröna blocket för att kunna bilda regering. Vi får gå tillbaka till valet 2002 för att hitta sådana förutsättningar.

”Det här argumentet har en svaghet.”

De som från vänster kritiserar januariavtalet brukar peka på delar av innehållet i överenskommelsen (till exempel avskaffad värnskatt) och mena att detta är en politik som ökar klyftorna. De politiska eftergifterna är helt enkelt för stora. Det här argumentet har en svaghet. Inte på grund av att kritiken mot innehållet skulle vara fel, utan för att den förutsätter att det är uppgörelsen som är grundorsaken till den politiska inriktningen. Det här argumentet brukar också innehålla en förebråelse om att Socialdemokraternas förhandlare helt enkelt sålde sig för billigt.

Utan att ha någon insyn i de slutna förhandlingarna så menar jag att argumentet bygger på en felaktig förutsättning. Det är inte Socialdemokraternas relativa styrka i förhållande till de mindre borgerliga partierna som man förhandlade med som är den relevanta styrkepositionen.

De verkliga styrkeförhållandena hittar vi i stället i riksdagen. Eftersom det fanns en tydlig riksdagsmajoritet för att avskaffa värnskatten så var det rent tekniskt inte någon eftergift att släppa igenom förslaget. Det enda som tekniskt kan kallas för en ”förhandlingsframgång” är faktiskt att stoppa eller föra fram sådana förslag som annars har stöd i riksdagen.

”Det blir helt enkelt för svårt att möta väljarna i nästa val och då vinna förtroende för sitt valmanifest.”

Kritikerna till januariavtalet har här ett bra argument att luta sig mot. Man menar att de långsiktiga kostnaderna för Socialdemokraterna att som regering ta ansvar för ett parlament där det finns majoritet för högerpolitik helt enkelt är för stora. Det blir helt enkelt för svårt att möta väljarna i nästa val och då vinna förtroende för sitt valmanifest.

Det bästa argumentet för och det bästa argumentet mot januariavtalet handlar om något annat än avtalets innehåll. De som försvarar uppgörelsen kan peka på det långsiktigt nödvändiga i att luckra upp blockpolitiken. De som vill kritisera avtalet kan peka på det strategiskt svåra i att ta politiskt ansvar för en riksdagsmajoritet som inte kan infria tillräckligt mycket socialdemokratisk politik.

Klas Gustavsson är forskare i sociologi