Kjell Rautio: Politisk handlingskraft för jämlik tandhälsa

I dag är vår tandhälsa en tydlig klassmarkör. Ett viktigt skäl till detta är att många drar sig för att uppsöka tandvården av kostnadsskäl. Dagens ”självrisk” på drygt 3 000 kronor är en allt för hög tröskel för dem som har knappa ekonomiska resurser. Klasskillnaderna riskerar dessutom, så som den offentliga tandvårdsutredaren Veronica Palm varnat för, att öka i takt med att ojämlikheten i samhället växer.

Veronica Palms utredning (SOU 2021:8) har räknat ut att ”ett statligt högkostnadsskydd i nivå med övrig hälso- och sjukvård (i dag 1 150 kronor) skulle kräva att staten lägger ytterligare mellan 6 och 7 miljarder kronor per år på tandvårdssubventioner, utan hänsyn till dynamiska effekter”. Det motsvarar alltså inte ens hälften av vad rut- och rot-avdragen kostar statskassan.

Detta kan dessutom jämföras med sänkningen av skattekvoten (skatternas andel av BNP) sedan millennieskiftet. Denna summa landar på cirka 300 miljarder kronor årligen enligt regeringens jämlikhetsutredare Per Molander. Ser vi på frågan utifrån detta perspektiv borde det alltså finnas ett ekonomiskt utrymme att infria Göran Perssons löfte, från Första maj för snart 16 år sedan, om ”att nästa stora reformområde för socialdemokratin är att skapa en solidarisk tandvårdsförsäkring som är till för alla”.

Men att reformera tandvården är inte okomplicerat. Tandvården är i dag en relativt oreglerad marknad med många vinstdrivande aktörer och hög lönsamhet. Palms utredning visar att rörelsemarginalen år 2019 för privata tandvårdsföretag låg på 12,7 procent, vilket kan jämföras med 5,6 procent för de privata företagen inom primärvården och 3,7 procent för privata assistansbolag.

Inom tandvården råder i dag i princip fri prissättning och det finns två olika prismodeller:

• Styckeprissättning, som innebär att patienten betalar för varje enskilt vårdtillfälle.

• Abonnemangsvård, som innebär en fast kostnad som är uppdelad i olika riskklasser och erbjuds av Folktandvården i alla Sveriges regioner.

Folktandvården är dock inte fredad från övertron på marknadsmekanismernas allena saliggörande förmåga. På vissa ställen i landet har Folktandvården infört bonusprogram där tandläkarna premieras om de gör vinst eller får överskott. En del landsting har dessutom bolagiserat Folktandvården. Dessa bolag ska konkurrera på i princip samma villkor som vinstdrivande bolag.

Allt detta måste beaktas när tandvårdssystemet reformeras. Tandvården behöver otvivelaktigt tillföras ökade resurser. Men för att subventionerna inte ska rinna i väg till ökade vinster eller belöningssystem och verkligen komma dem som behöver det till del krävs en bättre priskontroll och reglering av marknaden.

Vad som behövs är därför en genomtänkt och konkret reformplan, där tandvården steg för steg integreras i hälso- och sjukvården.

Naturligtvis vill inte LO begränsa möjligheterna att välja tandläkare. Snarare tvärtom. LO vill att vi ska kunna göra detta val i trygg förvissning om att vi inte luras att betala mer än vad vi ur tandhälsosynpunkt behöver och vad som är rimligt. När vi uppsöker tandvården ska vi veta att det är omsorgen om vår tandhälsa som kommer först, inte omsorgen om någons bonus eller vinstuttag.

Vad som behövs är därför en genomtänkt och konkret reformplan, där tandvården steg för steg integreras i hälso- och sjukvården. I sitt remissyttrande över Veronica Palms tandvårdsutredning pekar LO ut en realistisk reformstrategi:

1. Genomför de huvudförslag som utredaren Veronica Palm (SOU 2021:8) har lagt på regeringens bord. Det handlar om att styra över resurserna, inom den befintliga budgetramen, från att baseras på efterfrågan till att i högre grad styras av individernas tandvårdsbehov. Men ska tandvårdssystemet genomsyras av behovsprincipen räcker det inte med att inom dagens snäva budgetramar omfördela resurser mellan olika grupper.

2. Högkostnadsskyddet behöver förstärkas rejält. LO föreslår att detta sker i två steg. I ett första skede lyfts högkostnadsskyddet för tandvården upp till motsvarande nivå som i dag gäller för läkemedel (2 400 kronor under en 12-månadersperiod). Därefter tas nästa steg och högkostnadsskyddet för tandvård jämställs med det som gäller inom hälso- och sjukvården.

3. Parallellt med att högkostnadsskyddet förstärks är det viktigt att skapa ekonomiska incitament som inte är kostnadsdrivande och som samtidigt motverkar att vinstdrivna aktörer överdebiterar i takt med en ökad subventionsgrad. Hur detta ska utformas mer i detalj kräver en fördjupad analys. Regeringen bör därför snarast tillsätta en ny utredning som tar fram konkreta lagförslag.

Tandvården är ett viktigt framtida reformområde för att skapa jämlika livsvillkor. Ska vi lyssna till ombuden på de senaste LO- och S-kongresserna är det hög tid för en mer progressiv tandvårdspolitik.

Kjell Rautio är välfärdsutredare vid LO.