Katrin Stjernfeldt Jammeh: Trägen vinner, utan trix och trollkonster

Nyligen lade jag upp ett diagram på sociala medier som visade att antalet hushåll i Malmö som är beroende av försörjningsstöd blivit 1250 färre under 2021 – en kraftig minskning. Antalet hushåll är därmed det lägsta på tio år, samtidigt som staden vuxit med nästan 50 000 invånare.

Bakom varje siffra finns en människa, oftast en hel familj, vars hela liv förändras när en eller båda föräldrarna får möjlighet att jobba. Barn som får positiva förebilder. Vuxna som får ett sammanhang, en plats i samhället, och därtill all den stolthet och självkänsla som kommer av att försörja sig själv.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. En hel del hejarop från Malmöbor, partikamrater och kommunkollegor runt om i landet, såklart. Men framför allt en våg av hånfulla kommentarer från politiska motståndare, som antingen försökte flytta fokus genom att skjuta in sig på att den grafiska framställningen var missvisande, eller bortförklara minskningen med att vi ”gömt undan” arbetslösa i kommunala ”hittepåjobb”.

Malmö är ett rött skynke för många. Ett slagträ i debatten som är alldeles för användbart för att verkligheten ska få hindra dem: Malmös kostnader för försörjningsstöd skenar. Punkt. Om statistiken visar annorlunda måste det bero på socialdemokratiska trix och trollkonster.

För även om arbetslösheten fortfarande är hög jämfört med resten av landet, visar siffrorna att vi äntligen är på rätt väg. Ungdomsarbetslösheten är lägre än den varit sedan 2008. Antalet hushåll med försörjningsstöd, som sagt, lägst sedan 2011. Förutom de positiva effekterna för den enskilde Malmöbon som får ett jobb är det naturligtvis oerhört viktigt för kommunens ekonomi att fler blir självförsörjande.

Däremot är det inte, oavsett vad trollen på Twitter vill göra gällande, resultatet av någon enskild åtgärd eller magiskt trick.

Snarare handlar det om hårt och träget arbete. En tydlig politisk riktning med höga förväntningar på den enskilde: alla Malmöbor som kan jobba, ska jobba – efter förmåga och förutsättningar. Matchat av lika höga ambitioner från samhällets sida: matchning och vägledning för den som behöver hjälp att hitta rätt. Utbildning, praktik och olika typer av arbetsmarknadsanställningar för den som behöver rustas och öka sina kvalifikationer.

Mot denna politik står i Malmö en moderatledd opposition som framstår som alltmer trött och idélös. Moderaternas viktigaste förslag, eller ska man säga mantra, för den lokala arbetsmarknadspolitiken är ett ”aktivitetskrav” för mottagare av försörjningsstöd. Riktigt vilken typ av aktivitet det rör sig om är svårt att bli klok på. För samtidigt har man nämligen kämpat med näbbar och klor mot vår storsatsning på kommunala arbetsmarknadsanställningar, en typ av insats vars effektivitet för målgruppen är väl belagd i forskningen. Förutom att anställningarna gett många Malmöbor som står långt från arbetsmarknaden en viktig första fot in, kollektivavtalsenlig lön och ett socialt sammanhang, har det gett Malmöborna bättre service i den kommunala verksamheten.

Även om jag är stolt över det arbete vi gör i Malmö, är arbetsmarknadspolitiken alltjämt ett nationellt, statligt ansvar. Det är staten som har verktygen att påverka de strukturella förutsättningarna för ökad sysselsättning i hela landet. Samtidigt är det kommunerna som sitter på mycket av den nödvändiga kunskapen om de lokala behoven. Om jag får önska mig en sak framöver är det därför att Arbetsförmedlingen tillsammans med landets kommuner ges

förutsättningar och resurser att bryta långtidsarbetslösheten. Här måste det nationella och det lokala kroka arm.

Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) är kommunstyrelsens ordförande i Malmö