Karin Sundin: Politik måste handla om att vilja andra och varandra väl
Vi lever i en tid då många anser det befogat att önska andra människor sjukdom och olycka. Själv har jag inte längre koll på hur mycket olyckor som har tillönskats mig under mina år som politiker. Men det är många vid det här laget.
Nyligen uttalade sig en ordförande för en patientförening i tv och önskade ”att fler utav politikerna drabbas av sömnapné själva så att de fattar vad det är frågan om”.
Den här illviljan begränsar sig inte alls till just politiker. Det är vanligt att människor önskar sjukdom och olycka över invandrare, muslimer, judar, kvinnor eller homosexuella. Men sådana önskningar återfinns oftare i kommentarsfälten i de sociala mediernas filterbubblor än som redaktionellt innehåll i etablerade medier. Hets mot politiker är mer rumsrent och kan uttalas i alla sammanhang.
Vi är många som har erfarenhet av att andra vill oss illa just för att vi är politiker. Den politiker med stort ansvar för svåra frågor som inte har mött någon form av illvilja på lokaltidningens insändarsida, i sitt Facebookflöde eller som äggkastning finns väl knappt i dag.
Brottsförebyggande rådets rapport ”Politikernas trygghetsundersökning” visar att nästan var tredje förtroendevald i fullmäktige och riksdag någon gång utsatts för hot, hat eller våld inom sitt uppdrag.
I dag är det också en del av det politiska spelet, en ingrediens i partiernas mobilisering mot de politiska motståndarna.
Inte konstigt då om många tvekar inför att ens engagera sig politiskt. Inte konstigt om de som redan är politiskt engagerade tvekar inför att axla tunga uppdrag. När politiska idéer om ett bättre samhälle möts av hets och illvilja är det inte konstigt om modet och engagemanget och uthålligheten sviktar. Inte konstigt om cynismen slår till och man önskar att kritikerna kunde drabbas av en släng av politiskt ansvar själva så att de fattar vad det är frågan om.
I en uttalad förhoppning om att fler politiker ska drabbas av sjukdom finns också ett underliggande påstående om att politiker inte är som andra människor. Som om politiker vore någon slags robotar utan sömnapné, cancer eller covid-19. Så är det förstås inte. Men utpekandet av ”den andre” är lika funktionellt i konstruktionen av ett ”vi mot dom” när dom andra är politiker som när dom andra är judar eller muslimer. Eller när dom andra är politiker i ett annat parti än vårt.
I verkligheten har vi politiker, som alla andra, personliga erfarenheter med oss in i vårt politiska engagemang och det påverkar vilka vägval vi gör.
Därför är det också så viktigt med en bred representation av människor med olika erfarenheter i politiken. Olika erfarenheter skapar större förståelse för olika perspektiv och ger bättre förutsättningar för att famna alla samhällets problem. Sjukvårdspolitiker måste kunna fatta vad sömnapné handlar om.
Men som politiker måste jag också vara medveten om risken för att mina personliga erfarenheter och mitt egenintresse kan skymma den helhet jag är satt att ansvara för. Jag kan inte förutsätta att skolan fungerar likadant för andras barn som för mina. Jag kan inte planera busslinjenätet utifrån mina resebehov. Jag kan inte skjuta till mer pengar till vård av en viss sjukdom bara för att jag själv är patient. Inte heller kan jag utgå från att en trottoar som ger god tillgänglighet för min rullstolsburna granne automatiskt blir bra för den synskadade i huset bredvid.
Politik måste handla om att vilja andra och varandra väl.
Det gäller bara att komma ihåg det när andra önskar mig sjukdom och olycka.
Karin Sundin är regionråd med ansvar för hälso- och sjukvårdsfrågor i Örebro län
