Karin Sundin: Ett långsiktigt arbete gör sig inte som snärtiga vallöften

Såhär när det lackar mot val tycks det enklare än någonsin att lösa komplexa problem. Ett vallöfte, en riktad satsning bara, och så simsalabim!

Det gäller inte minst inom hälso- och sjukvården. Just nu är särskilda mottagningar lösningen på många problem. 

Politiker vill gärna visa på ambitioner och handlingskraft genom särskilda mottagningar med en tydlig skylt över dörren för patienter med en specifik sjukdom. Helst för en ganska vanlig sjukdom och därmed med många potentiella väljare i målgruppen. 

På vilket sätt det skulle vara bättre för patienten att gå till ett särskilt ställe i stället för till vårdcentralen eller till specialistvårdens nuvarande mottagning är i regel inte solklart. 

Moderaterna i Region Stockholm nöjer sig inte med mottagningar. Nyligen skickade de ett pressmeddelande med rubriken: ”Nytt sjukhus ska motverka psykisk ohälsa bland unga”. Att samla ”kompetenser under samma tak” och ”central plats i Stockholm” var hela förklaringen till hur en särskild byggnad skulle motverka det komplexa problemet med psykisk ohälsa bland unga. 

I samma pressmeddelande återanvände Moderaterna favoritlösningen privatiseringar för att säga att man vill se fler vårdgivare i psykiatrin för barn och unga (BUP). Samma förslag, att privatisera BUP genom att låta den omfattas av lagen om valfrihet (LOV), läggs nu fram av moderater i flera regioner.

Privata aktörer skulle kunna ge vård snabbare för vissa patienter med enklare problematik. Men när bristen på utbildad personal är ett grundproblem riskerar en organisering av sjukvården utifrån lönsamheten i att diagnosticera sjuka barn att förvärra situationen. 

Runtom i landet, inom olika vårdområden, sker samma sak när privata vårdaktörer etablerar sig; de rekryterar sin personal från regionerna, som därmed får färre anställda för att klara sitt, mycket bredare, uppdrag. Chefsöverläkare och psykiatriker runtom i landet varnar för just det, att BUP inom LOV sker på bekostnad av dem som behöver vården mest, barnen med komplexa, kroniska eller akuta svårigheter.

Ett brett, långsiktigt och strukturerat arbete – för att stötta barn och unga som mår psykiskt dåligt i deras vardag, att se till att skolan fungerar för dem, att deras föräldrar har det stöd de behöver, att det finns tydliga och enkla kontaktvägar i vården och en vårdkedja som hänger ihop – gör sig inte som snärtigt vallöfte. Politikens logik kräver snärtiga vallöften. Men också en politiker i brinnande valrörelse måste fråga sig själv: 

Vem mer än jag och mitt parti tjänar egentligen på det här? Och vem tjänar det inte?

Karin Sundin är regionråd
i Region Örebro län