Karin Sundin: ”Det enda som är säkert är att ingen kommer bli helt nöjd”

Det är inte enkelt att få ihop en statsbudget i dessa dagar. Inflationen är rekordhög, kostnadsökningarna gröper ur plånböckerna och konjunkturen dalar.

Analytikerna är av olika uppfattning om rätt och fel för svensk ekonomi. Det enda som är säkert är att ingen kommer bli helt nöjd och att alla kommer att vara missnöjda över något.

Men regeringen och finansminister Elisabeth Svantesson har en överordnad prioritering som förmodligen har underlättat budgetarbetet: Att göra Sverigedemokraterna nöjda.

Svantessons parti, Moderaterna, gick till val på sänkt inkomstskatt och sänkt jobbskatteavdrag. I stället får man nu administrera Sverigedemokraternas krav om att det höjda taket i a-kassan, som infördes av den socialdemokratiskt ledda regeringen, ska vara kvar.

Av Moderaternas, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas mest storstilade och kostsamma löften om sänkt pris på bensin och diesel bidde det 14 öre på bensinen och 40 öre på dieseln. Sverigedemokraternas ekonomiskpolitiske talesperson Oscar Sjöstedt, som dagen innan valet lovade 10 kronor lägre dieselpris, förklarade sig i Dagens Nyheter med att: ”Ibland är verkligheten och spökar.”

Regeringens budgetförslag på sjukvårdsområdet visar också på ett stort gap mellan löftena och den spökande verkligheten. Medlen till hälsovård, sjukvård och social omsorg ska minskas från 121 till 110 miljarder nästa år. Den stora budgetposten folkhälsa och sjukvård halveras, från 33 till 18 miljarder.

En del av minskningen är medel för insatser kopplade till pandemin, men det bortförklarar inte det faktum att regeringen prioriterar annat före sjukvården.

Den svenska sjukvården är fortfarande i uppförsbacke efter pandemin, med stora kompetensförsörjningsbehov och långa vårdköer. Inflation och ökade kostnader slår stenhårt också där. Som SKRs chefsekonom Annika Wallenskog sammanfattat det är kommuner och regioner i det värsta läget på 30 år. Sett så är regeringens stöd till kommuner och regioner, 6 miljarder i generella statsbidrag, alldeles för klent. (I Socialdemokraternas budgetmotion finns det dubbla, 12 miljarder. Det skulle inte heller lösa hela den ekonomiska krisen för kommunsektorn, men göra stor skillnad.) Av alla sjukvårdslöften högern gav innan valet finns inte mycket kvar, inte mer än nya utredningar.

När Intressegruppen för Assistansberättigade, IfA, nyligen ordnade debatt fick politikerna frågan om vad som egentligen hände med deras fagra löften om kraftiga uppräkningar av schablonersättningen för personlig assistans. När budgeten kom låg ju nivån på samma 1,5 procent som tidigare år. Men riktigt vad som hände mellan vallöften och budget kunde inte moderaten, sverigedemokraten, kristdemokraten eller liberalen i politikerpanelen förklara. Det mumlades något om hur det kan bli när partier ska kompromissa och om strama tyglar från finansen. Liberalen i sällskapet bedyrade dock att det i Liberalernas eget budgetförslag minsann fanns en uppräkning på 3,5 procent. Frågan är bara i vilket parallellt statsbudgetuniversum som de procenten befinner sig nu.

Det är inte att vänta sig att regeringens budget ska tas emot med öppna armar i detta läge. Särskilt inte i en krönika i Aktuellt i Politiken.

Men när inte ens regeringsunderlagets egna företrädare förmår ta ansvar för budgeten, då kan det inte vara lätt att vara finansminister. Än värre då för de ministrar som nu har att leverera på löften om mer och bättre med mindre pengar.

Den som står lite närmare verkligheten har all anledning att se upp för spöken.

Karin Sundin (S) är riksdagsledamot från Örebro län