Kalle Olsson: Det finns ett före och ett efter 24:e februari

Efter det ryska anfallskriget mot Ukraina har säkerhetspolitiken naturligt fått en mer framträdande roll i svensk politik. President Putins enorma brutalitet har satt både vår egen militära förmåga liksom våra militära samarbeten i blixtbelysning. Vi är tvingade att förhålla oss till den tragiska insikten att Rysslands politiska ledning inte skyr några som helst medel för att nå sina mål. Likgiltigheten inför förlorade människoliv är skrämmande. 

Nyckelformuleringen i regeringens totalförsvarsproposition – att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas – har efter Rysslands invasion fått en än mer allvarstyngd klangbotten. Det finns ett före och efter 24 februari. 

Jag är stolt över att tillhöra ett parti som tar frågor om våra säkerhetspolitiska vägval med den seriositet som krävs inför så komplicerade och för lång tid definierande beslut. Vi socialdemokrater ägnar oss just nu åt att diskutera säkerhetspolitiken och våra försvarspolitiska samarbeten; vi vrider och vänder på argumenten, för i akt och mening lägga en gemensam kunskapsbas för framtida beslut. För det här är genuint svåra frågor. Det är inte svaghetstecken att känna sig tveksam, att väga fördelar och nackdelar. Jag menar att det är precis tvärtom! Mitt bekymmer är inte att vi socialdemokrater tar oss tid att pröva argumenten, mitt bekymmer är att delar av oppositionen tar så lättsinnigt på frågan. Moderatledaren Ulf Kristerssons utspel om att göra Nato till en valfråga är ett historiskt bottennapp som säger något om läget inom oppositionen; desperation över opinionsläget men också ett ideologiskt tunnelseende där Natofrågan reduceras till käcka delningsbilder och one-liners. 
 
Jag är också stolt – eller kanske snarare lättad – att det är en socialdemokratisk regering som bär det yttersta ansvaret i detta kritiska läge, med alltifrån beslut om vapenleveranser till Ukraina till stora resurstillskott till försvaret och en översyn av våra säkerhetspolitiska vägval. I vanliga fall är regeringens utmaning att prioritera bland många angelägna behov, baxa budget och lagstiftning genom riksdagen. Det kan vara nog så komplicerat. Men nu handlar det om överväganden som rör själva grunden för vår säkerhet. Slutligen och sist ankommer det på regeringen att göra en sammanvägd bedömning och bära konsekvenserna av dessa beslut, inte bara i dag utan inför kommande generationer och historieböckerna. 

Tänk om de parlamentariska förhållandena hade varit annorlunda, att Ulf Kristersson hade lett landet och överlagt om säkerhetspolitiken med Jimmie Åkesson – samme Åkesson som veckan före Rysslands invasion inte kunde välja mellan presidenterna Putin och Biden. 

I snart åtta år har jag som ledamot i försvarsutskottet hört borgerliga företrädare plädera för ett svenskt Natomedlemskap. Jag har aldrig övertygats av argumentationen. Vår alliansfria linje har historiskt varit en tillgång för Sverige och bidragit till en relativ avspänning i norra Europa. Men nu har historien tagit en ny vändning som vi är tvingade att förhålla oss till. 
Jag är trygg med att vi socialdemokrater kommer att klara den här prövningen. För oss är utgångspunkten självklar: Vi ska välja den väg som bäst tjänar Sverige och svenska folkets säkerhet!

Kalle Olsson är riksdagsledamot (S) från Jämtland