Annons:
Annons:

Kajsa Borgnäs: Det är dags för en omfattande energiutredning

Kärnkraftsdebatten har tagit fart i Europa i kölvattnet av de skenande gas- och elpriserna, samt av EU-kommissionens förslag att kärnkraft ska klassificeras som en ”grön” teknologi. I Tyskland är kärnkraften bannlyst. 2011 fattades det förhastade beslutet att fasa ut den till 2023. Det gör att de tyska koldioxidutsläppen nu växer. För den svenska debatten är detta viktigt: låt oss inte göra samma misstag som Tyskland.

Det mesta av kritiken mot kärnkraft kretsar kring sex argument: 1) Kärnkraft är farlig. 2) Den är dyr och långsam att bygga. 3) Problemet med slutförvar av radioaktivt avfall är olöst. 4) Kärnkraft leder till spridning av teknik som möjliggör kärnvapen. 5) Nya tekniker, inklusive den så kallade fjärde generationens kärnkraft, är alltför omogna för att vara klimatpolitiskt relevanta till 2045. 6) Man får redan bygga kärnkraft, men ingen gör det om inte staten övertar stora risker och försäkringskostnader, och varför skulle staten göra det?

Få moderna, storskaliga tekniker är helt riskfria. Jämfört med naturgas, vatten- och kolkraft förorsakar kärnkraft dock långt färre dödsfall per producerad energienhet i världen.

Motargumenten är följande:

  1. Få moderna, storskaliga tekniker är helt riskfria. Jämfört med naturgas, vatten- och kolkraft förorsakar kärnkraft dock långt färre dödsfall per producerad energienhet i världen. Vi avfärdar inte flygplansteknik trots hundratals döda i flygkrascher varje år. Vi åker båt trots att Titanic sjönk. Risk är alltid relativ: vi tenderar att överdriva kärnkraftens specifika och tydliga risker jämfört med andra energislags smygande och mer oklara risker.
  2. De flesta europeiska reaktorer är stora, klassiskt vattenkylda, och de europeiska tillstånds- och säkerhetsprocesserna långa och komplicerade. Det bidrar till långa konstruktionstider och höga kostnader. I andra delar av världen går kärnkraftsbyggnation snabbare. I Dubai togs nyligen arabvärldens första kärnkraftverk i bruk, efter en konstruktionstid på tio år. Mindre, seriebyggda kraftverk kan byggas på dryga året. Infrastrukturprojekt är ofta dyra och svårmanövrerade, men de kan snabbas upp genom förenklingar i tillståndsprocesser och småskalig seriebyggnation.
  3. Kärnkraft med kylsystem baserade på salt, bly eller gas kräver mindre uran och producerar mycket mindre farligt avfall. Kärnbränslet kan användas fler gånger, och vi bör kunna använda delar av det uran som nu ligger i mellanförvaren som framtida bränsle. Både problemen med uranbrytning och med slutförvaret kan alltså reduceras åtskilligt av vidareutvecklad kärnkraftsteknik.
  4. Kärnkraft behöver internationella kontrollsystem, det stämmer. Men i den nya sortens reaktorer är materialets kvalitet sådant att man inte kan använda det till kärnvapen. Det borde sporra oss till intensifierad utveckling av denna teknik, inte till att avfärda tekniken.
  5. De flesta enskilda komponenter i den nya sortens reaktorer baseras på decennielång forskning och är redan vältestade. Seriebyggda, mindre reaktorer på delvis ny grund testas och drivs också kommersiellt i Kina, Ryssland, Indien och USA. Frankrike har aviserat ett program för små reaktorer. På grund av den politiska skepsisen kring kärnkraft har teknikutvecklingen dock gått rätt långsamt. Vad som nu behövs är fler storskaliga, länderövergripande forskningsprogram för att driva den till storskalighet snabbt, särskilt i demokratier med transparenta processer.
  6. Att företagen inte investerar i en viss teknik betyder inte att vi inte behöver den. Liksom med utbildning, sjukvård och försvar hör en utsläppsfri, stabil elförsörjning till samhällets common goods. Bristen på globalt koldioxidpris och en elmarknad som belönar effekt snarare än kapacitet gör att kärnkraften ser dyrare ut än vad den är. I ett elektrifierat samhälle baserat på volatil vind- och solkraft är förmågan att leverera stabil el ett nödvändigt komplement, särskilt när industri- och transportsektorerna ska elektrifieras. Här måste staten ofrånkomligen ta en stor del av kostnaden för att driva fram och implementera nödvändiga, stabiliserande eltekniker, även om marknadsaktörerna inte gör det.

Det finns alltså goda argument för varför kärnkraft behövs för utsläppsfri (ny-)industrialisering i många delar av världen. Huruvida den också har en framtid i Sverige kan inte bedömas separat, utan enbart i samband med en övergripande energipolitisk strategi. Det krävs alltså konkreta beräkningar av det samlade (stabila) elbehovet framöver och av hur olika energislag måste komplettera varandra. Sverige är för litet för att driva storskalig forskning kring ny kärnkraft självt, men i samarbete med andra länder är ett sådant program tänkbart, också som exportprodukt. 

Till demokratins viktigaste konststycken hör dock att kunna revidera beslut när de efterhand visar sig vara felaktiga.

Ett sista motargument mot kärnkraft brukar vara att vi redan röstat om saken, för 40 år sedan. Till demokratins viktigaste konststycken hör dock att kunna revidera beslut när de efterhand visar sig vara felaktiga. Av klimatpolitiska skäl och av rättvisa mot kommande generationer kan vi inte bannlysa (eller sluta utveckla) ett energislag som kan bli centralt för samhällelig och klimatologisk stabilitet för våra barn, bara för att våra föräldrar tyckte illa om tekniken när de var unga.

Även i Tyskland höjs nu långsamt röster för att kärnkraftsutfasningen ska bromsas, åtminstone tills kolkraften är borta och den förnybara energin byggts ut. I Sverige borde vi ta tillfället i akt att tänka efter, före.

Det är dags för en omfattande energiutredning som väger de olika energislagens för- och nackdelar mot varandra, beräknar deras konkreta potential att bidra till ett utsläppsfritt välståndssamhälle och först därefter avgör kärnkraftens vara eller icke vara som en del av vår framtida energimix.

Kajsa Borgnäs är chef på den tyska industrifackliga tankesmedjan Stiftung Arbeit und Umwelt samt författare till boken ”Ingen tid för illusioner”