Johan Sjölander: Vart ska sossehatet ta Timbrohögern?
Det talas mycket om det demokratiska hotet från Sverigedemokraterna. Men den ideologiska ammunitionen återfinns djupt inom den etablerade borgerligheten och handlar i grunden om att klämma åt socialdemokratin och arbetarrörelsen.
En diskussion om den svenska demokratin anklagas lätt för att vara alarmistisk. Förmodligen är det för att den förs mot en bakgrund av en i grunden oerhört obehaglig global utveckling. Sedan tidigt 2000-tal har vi sett en våg av demokratisk tillbakagång över världen. Det handlar om kupper och ren diktatur. Men kanske än mer slående är vad forskarna kallar en auktoritär utveckling. Det innebär att demokratins former behålls men utarmas, även i den rika delen av världen med utvecklade demokratier. Journalister förföljs och hotas, civilsamhälle och fackföreningar pressas tillbaka, oberoende institutioner som domstolar och myndigheter kontrolleras.
Sverige är inte där. Vi har starka institutioner som bärs av en stark folklig förankring för de demokratiska värdena. Men frågan är inte digital. Ett land kan vara mer eller mindre demokratiskt. Det går därför inte att avfärda all diskussion om den svenska demokratin som att den handlar om att ropa varg. Vi kan vara ärligt och uppriktigt oroade över tendenser i den svenska demokratiska kulturen utan att det innebär att vi tror att vi imorgon kommer vakna upp i någon form av Nordkorea. Utveckligen i USA under Trump kan tjäna som ett varnande exempel på hur fort det kan gå.
I dag lägger den svenska regeringen faktiskt förslag vi skulle reagera hårt på om det var i ett annat land. Lärosäten och studenter protesterar när de ser den akademiska friheten som hotad. Riktade förslag presenteras som slår direkt på oppositionens finansiering. Företrädare för regeringsunderlaget talar öppet om att kontrollera kulturen och den fria folkbildningen.
Ser vi till de krafter som pressar tillbaka demokratin över världen verkar de flesta beskriva sitt agerande som ett försvarskrig. Trumps mer radikala supportrar talar exempelvis gärna om den ”deep state”, den djupa konspiration som styr USA bakom kulisserna. Inom än mer högerextrema kretsar finns än mer långtgående konspirationsteorier. Näringslivets tankesmedja Timbro har länge arbetat för att sätta en bild av ett Sverige som ligger snubblande nära detta. I artiklar och rapporter med namn som ”enpartistaten” och ”kommandohöjderna” målas en bild av en omfattande socialdemokratisk konspiration som tagit greppet över det svenska folkstyret. Likheten med ”the deep state” är påtaglig.
Det kan tyckas paradoxalt. Socialdemokratin har styrt Sverige under största delen av de senaste hundra åren, och samtidigt hamnar vi ständigt i topp i olika rankningar av demokrati och frihet. Uppenbarligen går det både att vinna val och förändra samhället i borgerlig riktning, vilket de senaste årtiondena ger ett flertal exempel på. Om svensk socialdemokrati är en maktfullkomlig konspiration måste den vara världens sämsta maktfullkomliga konspiration.
Men ändå arbetar näringslivets ideologiproducenter ihärdigt på med att måla upp ett parti som stöds av snart fyra av tio svenskar som om inte direkt odemokratiskt åtminstone korrupt. Syftet är uppenbart. Det handlar om att legitimera förslag som gör det svårare för den socialdemokratiska oppositionen och i bred mening arbetarrörelsen att agera. I förlängningen att förskjuta hela maktbalansen, pressa tillbaka såväl välfärdsstat som löntagarnas villkor.
Mycket av strålkastarljuset i detta hamnar på Sverigedemokraterna. Det är inte konstigt. Med tanke på partiets historia, vilka internationella förebilder de lyfter fram samt hur deras företrädare uttrycker sig är det uppenbart att partiet är en del av den auktoritära globala rörelse vi kan se runt om i världen. Men den ideologiska bakgrunden kommer lika mycket från annat håll. Vill vi hitta en färdplan över hur oppositionen ska tryckas till är det Timbro som tagit fram den, inte Sverigedemokraterna. Det är i deras rapporter, framtagna med medel från Svenskt Näringsliv, bilden har satts och måltavlorna pekats ut. Partiernas lotterier. Folkbildningen och ABF. Hyresgästföreningen. Och så småningom hela den svenska fackföreningsrörelsen.
Låt en sak vara sagt på en gång. Timbro-högern är naturligtvis inte emot demokrati. Min kritik handlar snarare om att de verkar tycka annat är viktigare. Som till exempel att klämma åt Socialdemokraterna. Eller som en av de tunga ideologerna kopplat till sfären uttryckte det, när Fredrik Segerfeldt (tidigare Timbro, nu Almega) säger att ”jag hatar sosseriet mer än jag älskar friheten”.
Sverigedemokraterna är katalysatorn som får detta att hända. Men en i grunden anständig höger som sitter fast i sina egna myter om enpartistaten förmår uppenbarligen inte att se vad det är som händer. I valet mellan att värna friheten och skada socialdemokratin har vi nu en hel regering som går på Fredrik Segerfeldts linje. Man måste hata sosseriet bra mycket för att inte se vilken avgrund som ligger i slutet av den vägen.
John Sjölander är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden
