Johan Sjölander: Vad händer när en rörelse stannar? 

Jag pratar med en socialdemokratisk riksdagsledamot från Örebro. Hon ska ut till Vivalla. Träffa människor i vad som kategoriseras som ett utsatt område. Bygga relationer. Det är hon som får mig att för första gången se kopplingen. ”Vi får alltid kritik för att vi bara kommer ut och syns när det är valrörelse”, säger hon och fortsätter: ”Och den här gången var det ju dessutom sant. Vi hade ju bokstavligen talat varit helt borta.”

Och så var det. Under några år stängde vi in oss. Döden var i luften, och vi förhöll oss. Höll vårt avstånd. Räddade liv. Fastän det var alldeles nyss känns det som en annan tid. Kanske börjar det bli dags att tala även om pandemins effekter på folkrörelsen. Väcka frågan om den kan förklara något av valresultatet. 

Socialdemokratin tappade stort i landets utsatta områden, sådana som Vivalla. Den socialdemokratiska valanalysen konstaterar att partiet ”på intet sätt [går] generellt dåligt i områden med många utrikes födda” men att det ”påfallande ofta tappar … stort i just de valdistrikt där Nyans fick flest röster. Detta sammanfaller dessutom ofta med ett fallande valdeltagande.” 

Vi kan alltså se dramatiska dubbla tapp i invandrartäta områden där S tidigare stått enormt starka. I Tankesmedjan Tidens valanalys konstaterar vi att de starkaste valkretsarna inte längre är de utsatta förortsområden där partiet tidigare nått rekordnivåer. Kärnfrågan blir då någonstans denna. Spelar det av pandemin så hårt drabbade folkrörelsearbetet någon roll för denna utveckling? 

Det finns en bubbla av tyckare och tänkare som förmodligen inte ens förstår frågan. Pressekreterare och kulturskribenter som lever i en annan värld. Jag menar inte att raljera. Lever man 24/7 i en ständigt accelererande karusell av medie-spinn och social medier-drev är det svårt att se poängen men en kopp bittert kaffe i en hyresgästlokal i Kungshall. Det blir helt enkelt lätt att avfärda folkrörelsetanken som en nostalgisk dröm, ett fasthållande vid något som möjligtvis en gång var men som nu reducerats till sina former, en sorts skuggkuliss av formell mötesstruktur som befolkas av allt färre.

Att vara folkrörelseaktiv är att ständigt balansera mellan glädjen över dem som kom och bitterheten mot dem som stannade hemma. Det är lätt hänt att det senare tar över.

Och kritiken hörs även inifrån, från rörelsernas egna aktivister. Känslan av saknad. En längtan tillbaka till någon sorts guldålder som en gång ska ha funnits. Att vara folkrörelseaktiv är att ständigt balansera mellan glädjen över dem som kom och bitterheten mot dem som stannade hemma. Det är lätt hänt att det senare tar över. 

Så visst finns en vemodig ton här. Vi tänker ofta på Folkrörelsesverige som något av ett förlorat paradis. Ser vi till siffror är det både sant och falskt. Det socialdemokratiska partiet har medlemssiffror som inte på långa vägar kan jämföra sig med kollektivanslutningens tid. Men samtidigt. Om vi trots allt väljer att se till dem som faktiskt dök upp är de inte helt få. Det är därför fullskaleexperimentet med pandemin är av intresse. Vad händer när denna rörelse stannar upp? Gjorde den det?

Jag pratar vidare med en ledande partifunktionär i en av våra storstäder. Hon bekräftar den bild jag redan hade. Delar av organisationen närmast levde upp under pandemin. Zoom-möten och digitala föreläsningar innebar på vissa ställen att aktiviteten snarast ökade. Plötsligt fick stressade småbarnsföräldrar och hemarbetande tjänstemän rent av ökade möjligheter att delta i ett politiskt arbete. 

På andra ställen bara dog det. 

Det finns rimligen en klassdimension här. Politisk aktivitet har alltid haft en socioekonomisk aspekt. Det dramatiska tapp socialdemokratin gjorde i utsatta områden som Vivalla sammanfaller med detta. 

Vi kan vidga perspektivet. Precis som i Tidens valanalys pekar den officiella socialdemokratiska på en tendens som den franske ekonomen Pickety kallat ”brahmisering”. Det innebär en utveckling där vänstern tappar de gamla kärntrupperna i arbetarklassen och i stället vinner bland de högutbildade. Det var inte bara bland invandrarna i Vivalla socialdemokratin förlorade. Kräftgången fanns bland en bred arbetarklass, i epa-traktorland och bland unga, inte minst män. Nedgången uppvägdes med råge av framgångar i andra grupper men bilden kvarstår. Sakta lämnar den gamla basen partiet. 

Huvudförklaringen är rimligen politisk. Men det finns ett samband till det där med rörelse. LO-utredaren Kjell Rautio har formulerat det som att socialdemokratin måste ”omvandla arbetarnas vardagserfarenheter till jämlikhetsreformer”. I Tidens valanalys uttrycker vi det som att partiet måste hitta tillbaka till rättvisan. Egentligen betyder det samma sak. De breda folkliga erfarenheterna måste få bli utgångspunkten för konkreta politiska förslag. Och det måste komma underifrån. 

De långa politiska trenderna går inte att förklara med pandemin. Men erfarenheten därifrån är ändå något att ta med i analysen. Och kanske kan vi till och med läsa in en smula av hopp i den. För en socialdemokrat skulle det kunna formuleras så här: Vi var borta ett tag. Och det märktes. 

Då borde det rimligen också kunna märkas när vi är tillbaka. 

Johan Sjölander är verksamhetschef på Tankesmedjan Tiden