Annons:
Annons:

Johan Sjölander: Tankar i skolavslutningstider

Vi föds alla som människor men långt ifrån alla får möjligheten att utveckla all sin mänskliga potential.

Det finns ögonblick som för alltid ristar in sig i minnet. Jag hade ett sådant hösten 2006. I ett rum på Karolinska universitetssjukhuset i Solna satt jag vaken hela natten. Bredvid mig i en liten plastlåda till säng, invirad i landstingsfiltar, låg en helt ny människa. Bara några få kilo tung. Varje litet snusande andetag ett mirakel, varje hjärtslag ett underverk. 

Som varje nybliven förstagångsförälder var jag tvungen att hela tiden kontrollera att den lilla fortfarande levde. Utmattad av trötthet och överväldigad av känslor rann tårarna. Bortom oron och den gränslösa kärleken fanns den där insikten om att inget någonsin skulle bli sig likt. Att allt hade förändrats. 

För någon vecka sedan gick den där lilla människan ut nionde klass. Stolt och rakryggad sprang hon ut på sommarlov. Omgiven av kompisar och framtidstro. Jag kände den där mixen av outsäglig stolthet blandad med vemod som jag tror är lite av föräldraskapets signum. 

Det finns en paradox här som just vemodet påminner mig om. Vi hyllar ofta friheten som princip. Men få saker har begränsat min frihet så mycket som mina barn. Från hämtningar och lämningar i snörusk till läxläsning till sömnlösa nätter och ett evigt trilskades med overaller. Samtligt har inget gjort mig lyckligare. Inget annat är viktigare. Föräldraskapets ofrihet är det finaste jag har. Det är därför det finns ett styng av saknad när jag inser hur fort tiden går och hur snart min lilla flicka är en vuxen person med ett helt eget liv. 

Och det finns en annan slutsats att dra här. Vi människor är i grunden sköra, och beroende av varandra. Det var extremt tydligt den där natten på Karolinska. Men det slutar inte där. Vi sitter fast i kroppar som är så oerhört sårbara för sjukdom och skada. Även våra själar är beroende. Ensamheten är ett gift som tränger sig under huden på oss. I en hård värld av statusjakt och ständig tävlan behöver vi vänskap, relationer, omsorg och kärlek för att kunna uthärda. 

Det finns en tradition inom idéhistorien att skilja på den stora och den lilla världen. Det är en av den moderna konservatismens bärande tankar. Värna å ena sidan familjen som den lilla värdens fundament, men acceptera den krassa marknadsekonomins hårda verklighet utanför hemmets väggar. Men problemet är att du inte kan fly undan världen. När pappa eller mamma förlorar jobbet tar de med sig arbetslösheten hem till middagsbordet. När fabriken läggs ner dör bygden. Ekonomins vindar rasar rakt igenom varje lägenhetsvägg. 

Så finns det något annat sätt att se på saken än att skilja på den varma lilla och den kalla stora världen? Kan vi till och med leka med tanken på att bygga den stora världen på något slags den lilla världens etik? 

Den brittiske filosofen GA Cohen har åtminstone gjort ett försök. I ett tankeexperiment i boken ”Leve Socialismen” leker han med bilden av samhället som en campingutflykt. Där man hjälps åt. Var och en bidrar med det man är bäst på. När vi grillar på kvällen får alla vara med och äta. Alla är med och bidrar, ingen ställs utanför. 

Vi föds alla som människor men långt ifrån alla får möjligheten att utveckla all sin mänskliga potential. 

Den typen av tankemodeller leder till en samhällssyn som har en ännu längre historia än så. Den grekiske filosofen Aristoteles levde förvisso i ett helt annat samhälle än vårt. Men delar av hans tankar finns all andning att fästa vikt vid. Den moderna amerikanska filosofen Martha Nussbaum har dragit det så långt som till att tala om en ”aristotelisk socialdemokrati”. 

Kärnan i den är ungefär den här. Vi människor är ömtåliga varelser. Vi är sårbara men med enorm potential. En liknelse är att se oss som blommor. Ska vi slå ut och blomstra behöver vi rätt omständigheter. Rätt jordmån, riktigt med vatten och sol, omsorg och omvårdnad. Annars vissnar vi och dör. Vi föds alla som människor men långt ifrån alla får möjligheten att utveckla all sin mänskliga potential. 

Samhällets uppgift är att utgöra denna jordmån. Tanken ligger snubblande nära Hjalmar Brantings klassiska ord, när han förklarade grunden för sitt eget socialdemokratiska engagemang som att hans känslor revolterade ”mot en sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan”. 

Poängen här är alltså att detta inte bara är en uppgift för den lilla världen. Vi har ett gemensamt, samhälleligt ansvar för varandra. Folkhemmet är i den meningen ett verkligt hem. Vi tar hand om varandra, när det behövs. Och vi skapar utrymmet att växa, flyga, blomstra, när det är läge för det. Det här handlar inte bara om etik. I botten handlar det om materialistiska faktorer och om makt. Om att känslorna fortfarande måste få revoltera mot det samhälle vi har. Där alltför många fortfarande tvingas stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan.

Jag tänker på den de där lilla sköra varelsen på Karolinska. På hur hon stark och stolt gick ut grundskolan femton år senare. Den framtid de där ungdomarna sprang ut till kommer att avgöras av politik. Om vi får hjälp när vi behöver det avgörs av hur vi väljer att organisera vårt samhälle. 

När man ser det så, inser man hur oundvikligt absolut vårt ansvar ofrånkomligen är.

Johan Sjölander är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden

Detta är en politisk analys eller en ideologisk text i Aktuellt i Politiken. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.