Johan Sjölander: Svenska löntagare måste börja säga ifrån
Det var inte finansministern, bankerna, miljardärerna eller de stora företagen som räddade oss från inflationen. Det var vanliga löntagare. De höll tillbaka sina krav, accepterade sänkta reallöner och bidrog därmed till att Sverige undvek en förödande pris- och lönespiral. Men i stället för tacksamhet möts de nu av arbetsgivare som kör hårt i avtalsrörelsen, samtidigt som eliten fortsätter att dra ifrån.
Frågan är hur länge svenska folket kan acceptera detta utan att sätta ner foten. För exemplen är många:
- De fyra största svenska bankerna redovisade ett sammanlagt rörelseresultat på 46,5 miljarder kronor under andra kvartalet 2024, en ökning med 35 procent jämfört med samma period 2021, innan inflationen tog fart.
- Miljardärer bakom lågpriskedjor som Willys, Lidl och City Gross har ökat sina förmögenheter när konsumenter tvingats jaga billigare mat. Matpriserna steg med 20 procent på ett år, vilket gynnade dessa aktörer.
- H&M ökade sin vinst med 90 procent mellan 2021 och 2024. AB Volvo redovisade en vinstökning på 76 procent under samma period.
Sammantaget pratar vi om att företagens årliga vinster legat minst 250 miljarder kronor över det historiska genomsnittet under inflationskrisen. Beräkningar från Arena Idé visar att inflationen skulle vara hälften av i dag om företagen hållit sina vinster oförändrade sedan 2020.
Det är skillnad på att inte brusa upp i onödan och att stillatigande acceptera en allt tydligare förnedring. Den gränsen har nu passerats.
Sverige är inte Frankrike. Vi protesterar sällan och när vi gör det märks det knappt. Visst, det finns något vuxet i det. Men det är skillnad på att inte brusa upp i onödan och att stillatigande acceptera en allt tydligare förnedring. Den gränsen har nu passerats. Och det är staten och kapitalet i oskön förening som kastat den första stenen. Eller snarare – en hel hög stenar.
Skattesänkningar för de rikaste. Urholkad välfärd. En arbetslöshet som tillåts bita sig fast. Löner som inte hänger med priserna. Samtidigt ser vi bolagsvinster skjuta i höjden, direktörslöner slå nya rekord och arbetsgivare som obekymrat pressar villkoren för vanligt folk. Till detta en politisk höger som hellre hetsar i ett uppskruvat kulturkrig än tar ansvar för ekonomin.
Ja, det är stora penseldrag. Men det är också exakt vad som händer.
Vi förfasas över hur den amerikanska ”bromancen” mellan Trump och Musk, högerpopulismen och den nya ekonomiska eliten riskerar att leda till handelskrig och protektionism. Men samma krafter är i rörelse här hemma – påhejade av näringslivets propagandamaskiner.
Utan rättvisa går ett samhälle sönder. Det förstod vi på 1930-talet. Då lades grunden för ett Sverige som blev både jämlikt och rikt. En maktbalans där ansvarstagande företagare, skickliga ingenjörer och fackligt organiserade arbetare skapade tillväxt tillsammans. Det var ingen god vilja från näringslivet som gjorde detta möjligt – det var facklig kamp och politiskt tryck. Men det fungerade. Den lärdomen kunde även ansvarsfulla företagare dra.
Och den balansen är på väg att raseras. I dess ställe håller vi på att få en ren förnedringskapitalism. Otrygga jobb. Ofrivilliga deltider. Löner som äts upp av inflationen. En politik som inte bara misslyckas med att stoppa utvecklingen – utan aktivt förstärker den.
Facken måste nu tala klarspråk. De kan inte längre anpassa sig till arbetsgivarnas krisberättelse, där det alltid är löntagarna som ska hålla tillbaka. De måste sätta ner foten och kräva förändring – både vid förhandlingsborden och i den offentliga debatten.
För det första: Löntagare måste återta det de har förlorat. Facken kan inte acceptera att bolagen skördar rekordvinster medan reallönerna fortsätter att sjunka. Den pågående avtalsrörelsen måste präglas av offensiva och kompromisslösa lönekrav och tydliga krav på trygga jobb och bättre villkor.
För det andra: Politiken måste ta ansvar för en rättvis fördelning. Skattesystemet måste reformeras för att minska klyftorna, välfärden måste stärkas och staten måste ta ansvar för att fler får riktiga jobb med bra löner. Om högern vägrar driva den politiken måste vi i arbetarrörelsen göra det själva. Men pressen måste vara benhård och politiken kristallklar.
För det tredje: Svenska löntagare måste börja säga ifrån. Ingenting förändras utan folkligt tryck. Vi har varit för tysta, för länge. Men kanske är det dags att vi blir lite mer franska. Kanske ska alla de löntagare som räddade Sverige undan inflationen börja säga att hit men inte längre. Kanske är det dags att få något tillbaka.
Det vore i så fall på tiden.
