Annons:
Annons:

Johan Sjölander: Svårt men viktigt att politiken väger av egen- och allmänintresse

Johan Sjölander: Praktisk politik kan väga av mellan allmän- och egenintresset.

Det sägs att julen handlar om att ge. Men alla som varit barn vet att det ibland åtminstone lika mycket handlar om att få. Det må vara saligare att giva än att taga men vem kan handen på hjärtat säga att du inte kände en speciell liten lycka i hjärtat när du insåg att det där största paketet under granen var ditt?

Den här texten handlar nu inte om överdriven kommersialism eller julklappshets, utan om spänningen mellan viljan att dela med sig och den att få. På vilka grunder bygger man en framgångsrik politik? Talar man till människors godhet och vilka att göra rätt, eller till deras egenintresse? Hur hanterar vi när dessa två står mot varandra?

Den diskussionen har blivit lite konstig. I Sverige har ju debatten ibland gått så långt som till att ”godhet” blivit ett skällsord. Det förknippas med någon form av naivt självutplånande som i förlängningen bara kommer leda till elände. Det är ett av tidens mer osympatiska tecken, och det finns ju något i grunden oanständigt över att grundläggande mänskliga egenskaper som empati, medkänsla, en känsla för rättvisa och alla människors lika värde avfärdas som svaghet.

Även progressiv politik drivs ju i grunden av egenintresse

Men låt oss ändå inte stanna där utan faktiskt gräva lite djupare i resonemanget. För samtidigt finns det också något annat där. Även progressiv politik drivs ju i grunden av egenintresse. Socialdemokratin uppstod ur arbetareklassens kamp för bättre livsvillkor. Det är ju inget fel i att önska ett bättre liv för sig själv och sina nära.

Så kanske måste vi i stället fundera över vad godhet är, och hur den förhåller sig till egenintresset. Delar av liberalismen har ju hanterat det där elegant genom att med ett alexanderhugg lösa upp knuten och säga att det inte är någon skillnad. Om det ogenerade egenintresset bara får frodas fritt kommer den osynliga handen osvikligt omvandla egoism till allmänintresse. Kapitalismen och marknadsekonomin omvandlar av sig själv lustar till dygder, svagheter till styrkor. Det moraliska dilemmat är därmed upplöst, som i en Ayn Rand-roman kan du ogenerat satsa på dig själv i trygg förvissning om att det också är det bästa för världen omkring dig.

Vänstern har inte haft lyxen att se världen på det sättet. Däremot har den haft en annan nyckel i sin verktygslåda. Genom att säga sig företräda de förfördelade, de underordnade, så sammanfaller det upplysta vänsterintresset med allmänintresset. Att slåss för arbetareklassens intressen är också att slåss för det goda. På det sättet löses även här dilemmat med motsättningen mellan egenintresse och moral upp.

att det finns en stor bred arbetarklass med ett objektivt intresse som går att ensidigt definiera är knappast sann

Men på samma sätt som den nyliberala visionen faller samman i mötet med verkligheten börjar också den traditonella vänstersynen flagna när vi tittar lite närmare. Eller åtminstone kompliceras. Föreställningen att det finns en stor bred arbetarklass med ett objektivt intresse som går att ensidigt definiera är knappast sann på svensk nivå, och uppenbart inte när vi ser på det globalt. Ska denna breda arbetarklass vara tillräckligt stor för att kunna utgöra någon form av reell maktfaktor kommer den innehålla även relativt välmående grupper. Spänningen mellan egenintresse och allmänintresse, vad som är bra för mig och vad som är bra för de som har det sämst, tränger djupt in i denna brokiga skara.

Filosofen och statsvetaren Thomas Nagel är en av många som funderat mycket på hur vi hanterar just denna konflikt mellan egen- och allmänintresse, inte minst i en värld med så enorma klyftor som vår. Hans slutsats som han beskriver bland annat i boken ”Equality and Partiality” från 1991 är att det behövs institutioner som förenar breda gruppers intressen bakom vad som också är det allmännas bästa. Vi kan inte förlita oss på altruism, men ska heller inte förfalla i cynism. Den balansgången kan vi inte hantera med mindre än olika praktiska lösningar som de facto minskar spänningen mellan de olika perspektiven.

Ska en politik bli långsiktigt hållbar måste den klara av att både vara moralisk rätt i sig men också uppfattas som någorlunda rimligt utifrån olika människors subjektiva intresseperspektiv

Nagels resonemang är moraliskt. Men vi kan också anlägga ett praktiskt perspektiv på detta. Ska en politik bli långsiktigt hållbar måste den klara av att både vara moralisk rätt i sig men också uppfattas som någorlunda rimligt utifrån olika människors subjektiva intresseperspektiv.

Det här är egentligen inget nytt för svensk socialdemokrati. Den generella välfärden är ett bra exempel på just en sådan institution. Principen om inkomstbortfall gör den intressemässigt intressant för breda löntagargrupper. Men den bärs också av en tydlig moral. Det som är bra för dig, är också bra för det allmänna, och i det här fallet dessutom särskilt bra för de som från början hade det svårast. Det är därför vi har barnbidrag även för miljonärer. Och det är därför frågan om taken i trygghetsförsäkringarna är så viktig. Genom att betona vad som förenar breda löntagargrupper och ur det föreslå lösningar som är bra för alla skapar vi en syntes mellan allmän- och egenintresset i stället för en meningslös konflikt. 

Att förena allmän- och egenintresset är lätt att säga, svårt att göra. Flera av vår tids riktigt stora utmaningar, som migrationen, klimatomställningen, egentligen hela jämlikhetsfrågan i stort, kokar ner till politikens förmåga att göra detta.

Och där är det viktigt att inte se ner på människors längtan efter ett bättre liv. Tvärtom är det ju den längtan den socialdemokratiska rörelsen bygger på. Men det får i sin tur aldrig leda till till slutsatsen att vi ska börja betrakta vanligt folk som krassa intressemaskiner utan förmåga till att göra moraliska val eller agera utifrån vad som faktiskt är rätt. Vi människor är, på samma gång och oupplösligen, både och.

Socialdemokratin är som bäst när man i en praktisk politik lyckas förena de båda perspektiven. Precis som de bästa jularna nog ändå är det där då vi både ger och får.

Johan Sjölander