Johan Sjölander: Sörj inte, organisera er
Jag orkar inte kolla på teve. Orkar inte med mer Trump. Allt har blivit så galet. Hade det varit en dystopisk science fiction-film skulle jag muttrat över det överdrivna manuset. En amerikansk president som vill erövra Grönland och hetsar mot transungdomar, som backas av heilande techmiljardärer, i en värld som helt enkelt verkar ha tappat det. ”The Purge” känns i jämförelse som lågmäld realism.
Och egentligen är det värre än så. För jag tror att galenskapen drivs av en längtan. En frustration. Det är det som är det farliga. Efter att försäkrings-vd:n Brian Thompson sköts till döds häromsistens frågade man i en undersökning det amerikanska folket vad de tyckte om mordet. 41 procent av de som var mellan 18 och 28 år tyckte att det var mycket eller något acceptabelt. Vilket är chockerande högt men ändå inte helt oväntat. Från höger till vänster luftades åsikten att den cyniska företagsledaren som gjort miljonaffärer på människors lidande bara fick vad han förtjänade.
Vi skulle kunna avfärda galenskapen som ett amerikanskt fenomen. Men det vore att blunda för verkligheten. Även Europa kokar. I Tyskland ser det ut som att extremhögern kommer att göra ett rekordval. Italien styrs redan av politiker med rötter i fascismen. I Frankrike framstår det mer som en tidsfråga än något annat när Le Pens parti tar över. I Sverige har Åkesson siktet inställt på statsministerposten.
På en global skala kan vi se samma mönster. Petter Martinsson släpper i dagarna sin debutbok, en analys av det säkerhetspolitiska läget efter det svenska Natomedlemskapet. Han skriver i den om örnen, draken och björnen. USA, Kina och Ryssland. Slutsatsen är kristallklar. Vi behöver en socialdemokratisk säkerhetspolitik, rusta oss både militärt och som samhälle, stärka banden i Norden, och i Europa. Och vi måste åter höja vår röst i världen för att vi behöver något annat, en världsordning som bygger på fred och diplomati snarare än våld och den starkes rätt.
Det går att vända riktning. Även i vår tid. Polen gjorde det, och Brasilien. Här hemma har socialdemokratin ett stöd som sticker ut i en europeisk jämförelse. Det finns uppenbarligen ett starkt stöd bland de svenska väljarna för att vårt land ska ta en annan väg än den SD-regeringen har fört in oss på. Valet nästa år skulle kunna bli en vändpunkt, även här.
Men då måste vi förstå den politiska kartan. Våga konfrontera den där längtan.
Det finns en historisk läxa vi aldrig kan plugga väl hårt. Den handlar om varför Sverige på 1930-talet undvek att kastas in i fascismens mörker. Svaret är kort och gott rättvisa.
Det finns en historisk läxa vi aldrig kan plugga väl hårt. Den handlar om varför Sverige på 1930-talet undvek att kastas in i fascismens mörker. Svaret är kort och gott rättvisa. Människor var förbannade då också. När arbetslösheten kastade ut folk i hopplöshet. Men arbetarrörelsen erbjöd ett alternativ. La grunden för ett samhälle där de människor som jobbade ihop välståndet också fick ta del av de värden de skapade. Som individer, och som kollektiv.
Den rätttvisa marknadsekonomi som då etablerades börjar mer förvandlas till en ren förnedringskapitalism. Jag läste i veckan en oerhört stark rapport från mitt fackförbund, Handelsanställdas förbund. De hade frågat drygt 3000 medlemmar vad de skulle göra med två tusen till i månaden. Svaren är direkt hjärtskärande. Någon skulle ha råd med mediciner och tandvård. En annan drömde om att ha pengarna att våga skaffa barn.
Det är inte något extremt utsatt prekariat. Utan vanliga deltidsanställda i butik. I många fall säkert anställda som jobbat plikttroget i år, gått upp på morgonen, sminkat sig och sålt ihop till ägarnas vinster, men som ändå fått se sin arbetstid hyvlas och plötsligt befinner sig i en vedervärdig ekonomisk otrygghet.
En av Sveriges största poeter, arbetardiktaren Stig Sjödin, uttryckte det med sådan precision. ”[D]et var inte sotet, dammet, smutsen / inte heller hemgång med musklerna skälvande i kramp / och ögat urgröpt / av nätters vaka / inte heller valkarna /som var förnedring /Nej, det var den osynliga nåden / få slita ut sig / den stora favören att få välja / där val ej fanns”.
Dikten publicerades 1949. Den kunde lika gärna vara skriven i dag. Och det stora och det lilla hänger ihop. Utan hopp om rättvisa är det bara galenskapen och vreden som kvarstår.
Världen är knäpp. Det är lätt ge upp. Men striden står just nu. I den pågående avtalsrörelsen. När den socialdemokratiska partikongressen ska staka ut sitt kommande program. Varje dag, när människor organiserar sig för att fylla den där drömmen om rättvisa med innehåll. Ge längtan en riktning, mot något bättre. I stället för rakt ut i mörkret.
Sörj inte, organisera er, sa Joe Hill. Han har fortfarande rätt.
