Johan Sjölander: Socialdemokratin måste tillbaka till framtiden
Bakgrundsbild: Per Albin Hansson. Foto: Carl Erik Suneson/Miliseum
Det är lätt att känna sig maktlös inför historiens gång, som om den vore en flodvåg vi inte kan stoppa. Men epoker formas av politiska beslut och idéer. Och finns det något socialdemokratin behöver göra i dag, är det att återerövra tron på framtiden.
Min mormor föddes 1928, samma år som Per Albin höll sitt folkhemstal. Själv är jag född 1973, det år Olof Palme höll sitt valupptaktstal i Malmö, utgångspunkten för Torbjörn Flygts senaste bok ”Låt oss gå ut med glädje”.
Dessa två årtal kan ses som början och slutet på en era. Det är naturligtvis inte exakt rätt. Epoker beter sig inte på det sättet, låter sig inte fångas så lätt, går sällan att datummärka.
Men i Flygts bok framgår ändå något som jag tror är viktigt. Det genomgående temat för den valrörelse Palme drog i gång där i Malmö var optimism. Den svenska modellen, det folkhem Per Albin ritar upp konturerna av, levererade. Rikedomen flödade. Nu var det läge för vanligt folk att ta del av standardökningarna. Mot S stod en höger av dysterkvistar, som målade i mörka färger.
Det är inspirerande. Men när Palme mötte valarbetarna där i tidigt sjuttiotal rörde han sig trots det höga självförtroendet i någon form av slutfas. Framför honom stod oljekris och lågkonjunktur, och 1976 skulle det socialdemokratiska regeringsinnehavet brytas för första gången på över 40 år. Men även efter socialdemokratins återkomst 1982 präglades politiken alltmer av marknadsliberala strömningar – en utveckling som accelererade under 1990-talet och som, oavsett regering, kom att definiera samhällsutvecklingen under lång tid.
Min äldsta dotter är född 2006. Samma år som Fredrik Reinfeldt tog över som statsminister. Också rakt in i ett epokskifte. Men kanske inte på det sätt vi tänker oss.
Det finns två berättelser om Reinfeldt. Den mest känsloladdade är den som kommer från höger. Den handlar om vad som beskrivs som ett svek i migrationsfrågan, ”öppna era hjärtan”, den politiskt korrekta wokeismens sista utpost. Den är i grunden förklaringen till att den mest framgångsrike högerledare vi haft i Sverige sedan rösträtten infördes är så föraktad, från just höger.
Den andra kommer från vänster. Den beskriver hur en slipad högerpolitiker, bakom en mittenretorik, bröt alliansen mellan medel- och arbetarklass och genomförde en historisk resursförskjutning till de rikaste.
Det ligger något i båda dessa berättelser.
Reinfeldts regeringsperioder framstår i efterhand som någon form av dubbel slutpunkt. Den marknadsliberala erans sista stora avtryck. På ett sätt rörde han sig ju i en fåra som även mer mitteninriktade S-politiker som Blair och Schröder tidigare varit med och plöjt upp, där en ekonomisk politik åt det marknadslutande hållet kombinerades med mer progressiva hållningar i värderingsfrågorna.
I grunden var slutet ofrånkomligt. Du kan inte öka klyftorna hur mycket som helst utan att det får politiska konsekvenser. Så det som hände de där första åren efter 2006, åren då min äldsta dotter lärde sig krypa, gå och så småningom prata, var alltså att ytterligare ett epokskifte inleddes.
Vi ser det i SDs riksdagsinträde 2010, i Trump, Brexit och en växande högerextremism – och i hur samtalet om migration, minoriteter och jämställdhet förändrats.
Min mormor föddes in i en tid som skulle komma att huvudsakligen präglas av ett socialdemokratiskt välfärdsbygge. Jag växte upp under marknadens årtionden. Min äldsta dotters artonåriga liv har hittills huvudsakligen präglats av högerauktoritära vindar som blåst kalla över världen och även i Sverige.
Jag tror det finns två lärdomar här.
Den ena är att vi måste förstå hur vår tid skiljer ut sig. Saker förändras, i grunden. Till detta måste vi förhålla oss. Vi kan inte agera i dag som om det vore 1968 eller ens 2010. Då går vi bort oss.
Den stora frågan är nämligen inte vilken tid vi lever i – utan vilken tid det är som vi vill skapa. Per Albin talade om folkhemmet för att det ännu inte fanns. Palme ville framåt, inte förvalta.
Den andra är att dessa epoker inte är eviga, och att fröet till framtiden alltid växer i nuet.
Den stora frågan är nämligen inte vilken tid vi lever i – utan vilken tid det är som vi vill skapa. Per Albin talade om folkhemmet för att det ännu inte fanns. Palme ville framåt, inte förvalta.
Att blunda är farligt. Att okritiskt acceptera är att ge upp. Mellan de skären måste varje politisk rörelse som vill förändring navigera.
För någonstans där finns en öppning – en möjlighet att forma en ny riktning. En väg bort från den i grunden hemska tid vi lever i nu. Det är den vi måste finna. Om inte annat, så för kommande generationers skull. Finns det något vi kan vara säkra på så är det nämligen att historien inte är slut. Nu heller.
