Johan Sjölander: Sjukförsäkringen är en fråga om moral

Den SD-stödda regeringen vill nu än en gång försämra sjukförsäkringen. Jimmie Åkessons ord om att stå på de sjukskrivnas sida var tydligen bara vatten värda. 

Det finns ett gammalt skämt som fastnar i halsen. Det går: hellre rik och frisk än sjuk och fattig. Skrattet fastnar eftersom det är precis så det ser ut. Det finns ingen rättvisa i ohälsan. Tvärtom är det ofta de som kämpar hårdast och sliter som drabbas. Klassamhället sätter sig i kroppen, liksom köns-samhället. Värst drabbade är arbetarkvinnor, slitna mellan en oförlåtande arbetsmarknad och ett fortsatt överväldigande ansvar för hem och familj. 

Det här blir lätt personligt. Jag tänker på goda vänner som en dag inte orkade längre utan gick rakt in i väggen. På den där kvinnan som med tårar i ögonen berättade om sin far, taxichauffören, som tidigare inte tagit ut en sjukdag under hela sitt liv när ryggen plötsligt bara gick sönder. 

För mig är frågan om sjukförsäkringen en fråga om moral. Om kopplingen mellan plikt och rätt. Om vad vi kan kräva av oss själva och av varandra. 

Johan Sjölander

Deras berättelser följer alla samma dystra och upprörande mönster. Först själva sjukdomen. Sedan den långa och plågsamma byråkratiska processen efteråt, kampen med Försäkringskassan. Till slut så den ofrånkomliga fattigdomen. 

För mig är frågan om sjukförsäkringen en fråga om moral. Om kopplingen mellan plikt och rätt. Om vad vi kan kräva av oss själva och av varandra. När jag läser den före detta LO-utredaren Kjell Rautios nyutkomna bok i ämnet, ”Vi är inte maskiner”, blir den tanken påträngande. 

Det är en väldigt bra bok. Lågmäld, resonerade, men också brinnande, rak och tydlig. Perfekt balanserad mellan det personliga och det utredarmässiga. Pedagogisk utan att bli tillrättalagd eller förenklande. 

Rautio är skoningslös mot de borgerliga regeringar som aktivt förvärrat livet för de som drabbats av sjukdom eller olycka. Men även Socialdemokraterna får en släng av sleven. Här finns en mer prövande ansats, ett försök att förstå. De positiva förändringar som gjordes under slutet av den förra mandatperioden lyfts fram. Men i grunden är boken även där en rasande anklagelseakt. Hur kunde vi hamna där vi är, hur har även svensk socialdemokrati kunnat vara en bidragande del av det? 

Rautio har flera förklaringar, som att socialdemokratin i regeringsställning haft ett alltför ekonomistiskt synsätt. Det ligger nog något i det. Men det finns också något annat, djupare här. Det är där den där tanken jag inte kan släppa kommer in. Och det handlar om skillnaden mellan moralism och moral.

För att förstå måste vi gå tillbaka till den förra borgerliga regeringen. Reinfeldts stora politiska seger var att han bröt den breda klassalliansen mellan LO, TCO och delar av SACO-sidan. I stället beskrev han den politiska spänningen som mellan de som jobbar och ”bidragstagarna”. 

Vi kan tycka illa om det, men kärnan i den manövern var ett budskap om rättvisa. Det är rätt att du som jobbar och sliter ska få behålla mer av din lön medan de som går hemma förtjänar – och kommer må bra av – att få det tuffare, argumenterade Reinfeldt och Alliansen. 

Jag menar att kraften i det budskapet inte går att förstå utan att se hur det spelar på en så tydlig moralism. Det har alltid gått att plocka poänger på att peka finger nedåt. Misstänkliggöra de sjuka, eller de fattiga, de arbetslösa eller för den delen de som jobbar i vanliga arbetaryrken. Högerns kritik mot socialdemokratin blev då att man daltade med personer vars verkliga problem handlade om bristande karaktär. Att man blivit ett ”bidragsparti” för passiviserade människor som antingen rakt av fuskade eller åtminstone låtit sig sugas in i den kravlösa välfärdsstatens förlamande famn. 

Den verkliga rättvisan handlar om att den som jobbar och sliter och pajar ryggen i processen inte ska lämnas ensam. 

Johan Sjölander

Men moralism är inte moral. Den verkliga rättvisan handlar om att den som jobbar och sliter och pajar ryggen i processen inte ska lämnas ensam. Ohälsa, vare sig det handlar om sjukdom eller olycka, är en del av att vara människa. Att stå upp för vanligt folk är att stå upp för deras trygghet när olyckan är framme. 

Det vi måste göra är att komma bort från moralismen och i stället börja prata om moral. Förstå att den vanlige människan inte ser systemen uppifrån utan har en enkel fråga: Funkar denna försäkring för mig om jag skulle behöva den? Får jag som jobbar och sliter och betalar skatt det stöd jag förtjänar, om olyckan är framme?

Det kommer att kräva mer än att bara säga nej till Sverigedemokraternas och högerregeringens försämringar. Kjell Rautio har en del bra tips på vad som skulle behöva göras. Vi gör klokt i att lyssna.

Johan Sjölander är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden