Johan Sjölander: Om längtan efter gemenskap

Foto bakgrundsbild: Björn Larsson Rosvall/TT

Sverige behöver ett nytt nationellt projekt, något som enar. En berättelse av många berättelser, en väv som binder samman erfarenheter av flykt, rotlöshet, att starta om på nytt med den av att vara kvar här där man alltid varit, av djup historia och rötter. Det handlar i grunden om gemenskap. Men vad menar vi egentligen med det? Det är temat för det senaste numret av Tidskriften Tiden (nr 3/2023). Detta är en förkortad version av en inledande text i det numret.

När jag tänker på ordet gemenskap blir det i nära bilder som associationerna kommer. Familjen, släkten, de förlösande skratten över fikabordet på jobbet. Lite som den där baren i den gamla teveserien Skål, en plats ”där alla kan ditt namn och de är alltid glada över att du kom.” Men också känslan av en gemensam mening, när vi hejar på samma fotbollslag, står tårögda på samma rockkonsert. Av gemensamma rötter: som när två svenskar möter varandra på utlandssemestern, eller två Kirunabor i Stockholm.  

Gemenskap är någonting positivt. Att känna tillhörighet med andra, att vara del av något större. Samtidigt finns det en motsättning mellan gemenskap och frihet. För mig blev det i liten skala påtagligt när jag blev förälder. Ingenting har gjort mig lyckligare. Men det går inte att förneka att gemenskapen den nya familjen innebar begränsade min frihet.  

Välfärdsstaten gjorde detta praktiska för min del lättare. Att det överhuvudtaget fanns en förskola att lämna till möjliggjorde fortsatt yrkesarbete för oss båda föräldrar även med små barn.  

Från konservativt håll har detta kritiserats. Någonting sägs gå förlorat när den nära omsorgen ersätts av skattefinansierad professionalism. Min personliga erfarenhet är en annan. Välfärdsstatens skattefinansierade omsorg har avlastat och skapat utrymme för en gemenskap bortom tvånget 

Men sanningen är detta. Gemenskap är något nödvändigt, eftersträvansvärt, men det kan också vara något förtryckande. Kärnan i den fascistiska drömmen är en gemenskap som är total, allomfattande, omöjlig att fly undan. Extremhögerns hat mot vänstern kommer mycket ur att vänstern vågar hävda de intressemotsättningar och spänningar som finns även inom ett kollektiv, ett folk eller ett land. Den konservativa drömmen är en gemenskap under den autoritära staten, det permanenta klassamhället och den patriarkala familjefadern. Alla försök att ifrågasätta denna hierarkiska ordning blir ett hot mot harmonin, ordningen.  

Vänsterns föreställning om gemenskap är något annat. Den är präglad av upplevelser av underordning, i arbetslivet, inför samhällets auktoriteter, av att vara utbytbar. Jag skulle säga att detta har gett upphov till två starka känslomässiga strömmar. Dels solidariteten inom den egna gruppen, arbetsplatsen, bostadsområdet, byn, den sociala klassen, de vars villkor man delar. Dels strävan efter jämlikhet i stort. Det är här vi måste sätta ner fötterna och börja om vi ska försöka bena ut vad vi menar med en modern syn på gemenskap för i dag.  

Gemenskap är lika lite som kärlek ett nollsummespel. Att jag älskar min familj gör inte att jag hatar andra i motsvarande grad. Det här blir extremt viktigt när vi ska förhålla oss till exempelvis landet Sverige som en form av gemenskap. Den radikala brittiska sångaren Billy Bragg har skrivit om en ”progressiv patriotism” som i mycket bygger på detta tankesätt. Vi kan älska Sverige, det är till och med något gott, utan att hata andra länder eller än värre människor från andra länder. På samma sätt kan vi känna stor kärlek och en extra stark gemenskap med vår hembygd, vår by eller stad eller förort, och samtidigt också vara en del av helheten, landet.  

Jag tror därför att det där gemensamma måste börja i det lokala, nära. Det är på arbetsplatsen, i kvarteret där man bor, i föreningen, i faktiska möten som känslan av gemenskap börjar.

Johan Sjölander

Sedan vet alla som varit på en fotbollsmatch att gränsen mellan kärlek till det egna laget och hatet mot motståndarna är hårfin. Det här är gemenskapens inneboende förbannelse. Ett vi bygger någonstans alltid på ett dem. Men det är ett felslut att tänka att lösningen därför blir att upplösa vi:et.  

Jag tror därför att det där gemensamma måste börja i det lokala, nära. Det är på arbetsplatsen, i kvarteret där man bor, i föreningen, i faktiska möten som känslan av gemenskap börjar. Och det är i tron på någon typ av gemensam framtid den sedan växer sig stark. Det handlar mycket om att återupprätta arbetarklassen. Det är inte Londons City-kvarter som är förebilden för det nya gemensamma Sverige, det är Volvofabriken i Torslanda, äldreboendet i Vingåker. I den där solidariteten som föds i snittet mellan stoltheten över det egna arbetet och vreden över de otillräckliga arbetsvillkoren. När finnen och kurden och somaliern och svensken finner varandra någonstans bortom det etniska.  

En sådan gemenskap kräver politik. För att bryta segregationen, återupprätta arbetes värdighet, minska klassklyftorna och lägga grunden för någon typ av framtidstro. Det är en gemenskap som bygger på jämlikhet snarare än hierarkier. Och det måste vara en gemenskap där det går att andas, där även det olika, det avvikande, det som sticker ut får plats.  

En sådan gemenskap är något att längta efter.  

Johan Sjölander är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden