Johan Sjölander: Mormors röst viskar i vinden

Det har gått mer än ett halvår sedan min mormor gick bort. Arbetarkvinnan från Norränge. Hon som flyttade till Stockholm, mötte morfar genom teatern. Uppfostrade sex barn, fick se barnbarnen växa upp, känna lyckan av alla underbara barnbarnsbarn. Från Luntmakargatan på Norrmalm till Vällingby där hon blev kvar till slutet. Släktens oomstridda matriark. Alla mina barndoms somrar där hon var ett med huset vid älven i Hälsingland. Alla mina barndoms jular där hennes köttbullar där i lägenheten på Härjedalsgatan var mer julafton än självaste Kalle Anka. 

Född 1928. En generation som inte ger upp. Barn, familj, arbete, som kallskänka, på café, med mera. Kanske var hon som mest hemma i skogen. David Thurfjell har kallat svenskarna för ett granskogsfolk, jag ser mormor bland blåbärsris och svamp framför mig när jag tänker på ordet. Hon var ett granskogsfolk. Ordet passar in. 

När jag träffade mormor på slutet, innan sjukdomen gick för långt och hon försvann i dimmorna, brukade hon skälla på mig för utvecklingen i svensk politik. Jag tog inte åt mig. Allt som oftast höll jag med. Mormor drevs av ett sådant rättvisepatos. Som när hon var ung och jobbade i butik och la på lite extra kött eller potatis eller vad det nu var efter att hon vägt maten när fruarna som hon visste hade det knapert skulle handla. En sorts intuitiv motståndshandling när den privata äganderätten och handlarens vinst stod i sådan uppenbar motsats till andra och så mycket viktigare moraliska värden. 

Mycket av det hon var arg över handlade om samhällets allmänna utveckling. Mormor såg välfärdsstaten byggas upp, och hon såg den rivas ner. Det finns någon typ av berättelse där. En sorts frustrerat vemod över ett förlorat paradis. Jag tror Magdalena Andersson försöker knyta an till den när hon talar om att Sverige ska bli mer som Sverige. 

Mormor såg välfärdsstaten byggas upp, och hon såg den rivas ner. Det finns någon typ av berättelse där. En sorts frustrerat vemod över ett förlorat paradis. Jag tror Magdalena Andersson försöker knyta an till den när hon talar om att Sverige ska bli mer som Sverige. 

Johan Sjölander

Samtidigt finns det också en annan och kanske viktigare historia att ta lärdom av. Sverige var under mormors levnad inte ett samhälle som stod still. Den bulldoftande välfärdsstat vi längtar tillbaka till var en värld i snabb och total förvandling. Det Vällingby hon flyttade till och uppfostrade hela sin stora familj i var i allra högsta grad en del av detta nya. ABC-staden, modernitetens krona. En ny och ren och praktisk värld med rymliga lägenheter, tunnelbana och modern centrumanläggning. 

Jag som växt upp i detta vet att där fanns ett sådant avstånd mellan dröm och verklighet. Mitt i den ljusa moderniteten satt slitna farbröder och drack sina ensamma starköl på parkbänkarna. I de välplanerade grönområdena fanns spår efter de människor som fallit igenom socialstatens grovmaskiga skyddsnät i form av smutsiga madrasser, fimpar och spritdoftande tomflaskor. 

Men där fanns ändå en riktning. Och kanske är det där den verkliga saknaden kommer in. Det som fattas oss är inte ett faktiskt land som var långt ifrån perfekt utan den levande drömmen om att världen skulle bli bättre.

Den där drömmen bars av människor av kött och blod. Människor som var långt ifrån perfekta. Men där fanns någon typ av kontrakt. Man gjorde sitt, tog sitt ansvar, och ens barn och barnbarn skulle få växa upp och leva i något bättre. 

Mormors berättelse blir i slutändan en berättelse om rättvisa. Om att sträva på och slita, uppfostra en familj, arbeta, gå igenom ljusa och mörka tider, hantera såväl motgång som framgång, sorg, besvikelse och glädje. Och hela tiden hålla tanken levande att jag gör allt detta, uthärdar, därför att det kommer betala sig inte bara för mig utan för oss alla. 

Mormor begravdes i slutet av september förra året.  I S:t Thomas kyrka, i Vällingby. Jag sjöng solo till gitarr. Tror det var första gången någonsin jag gjorde det inför publik. Det var nervöst, ovant, men kändes rätt. 

En sång jag funderade på att spela men i slutändan valde bort är Kents ”Elite”. Jag har grubblat över det valet sedan dess. Det finns något i texten som hade passat så bra. ”Min släkt är full av hjältar / Decennier av slit, åh ja / Brustna hjärtan, trötta leder /Deras stolthet bar mig hit, åh ja / Nu är dom gömda bakom stjärnor / Vid vintergatans kant / Dom är glömda men dom talar / Genom pennan i min hand / Och dom bar mig ända hit”. 

Och jag kan höra den där rösten, viska i vinden. Vi har alla en skuld till alla dem som kom före oss. Endast genom att bygga framtiden bättre för de som kommer efter oss kan vi betala den. 

Johan Sjölander
verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden