Johan Sjölander: Migrationspolitiken har skapat sår inom S

Foto bakgrundsbild: Alessandro Garofalo/AP/TT

När jag fick se ett tidigt manus av Åsa Erikssons ”Farväl till Bullerbyn” blev jag glad. Texten var inte färdig än vid den tidpunkten men det fanns något där. Jag tror det rätta ordet är ärlighet. Nu är boken äntligen färdig. 

Migrationsdebatten har varit lite som en tunna skit som man vänt på. Först var den dålig, sedan blev den ännu sämre fast upp och ner. 

Jag ska inte friskriva mig från ansvar. Som ung var jag, i någon sorts lillgammal  gråsossighet, för en ambitiös men ändå reglerad flyktingpolitik. Ofta i polemik med mer liberala vänsterkrafter som menade att den enda rimliga ambition var en gränslös värld med fri migration. Sedan skiftade mitt fokus mer till själva segregationen, framförallt våra mest pressade förorter. Antirasismen blev en stark drivkraft, men också kopplingen till faktiska sociala och ekonomiska villkor. 

Migrationsdebatten har varit lite som en tunna skit som man vänt på. Först var den dålig, sedan blev den ännu sämre fast upp och ner.

Jag minns mötet på tidigt 2010–tal där den lokala ABF-funktionären pekade ut de radikala moskéer runt Rinkeby torg där det rekryterades extremister, känslan av sönderfall när kriminaliteten och otryggheten arbetade sig in i mina egna hemkvarter och inte minst runt Hässelby gård, trångboddheten och den rena sociala misären som alltför många nyanlända levde med i delar av den stad jag kallar min. Kopplingen till antirasismen var för mig tydlig, det är svårt att vara förbannad på klassamhället utan att också se att många av de som är hårdast drabbade av det svenska klassamhället, eller för den delen det svenska integrationsmisslyckandet, också är invandrare. På samma sätt som även den gamla majoritetsbefolkningen påverkas olika beroende klass och geografi: migration och mångkultur tar sig helt enkelt väldigt olika intryck i Ludvika eller Södertälje jämfört med Östermalm eller Djursholm. 

Men nej. Jag ska inte påstå att min reaktion var att kräva en stramare migrationspolitik. Och jag tycker fortfarande bara att det är en del av bilden. Författaren Carl Hamilton som jag lärde känna runt 2014 uttryckte det som en ekvation där omfattningen av migrationen delat med vår kapacitet till integration ger hur segregerat samhället i slutänden sedan blir. Det är såklart förenklat, och jag vet att det finns de som ifrågasätter resonemanget, men jag tror ändå i grunden det håller. 

Och som socialdemokrat blir det lätt att fokusera på det mer uppbyggeliga ledet i ekvationen. Bättre skolor, lägre arbetslöshet, fler bostäder som vanligt folk kan bo i är ju saker vi ändå tycker. Att säga nej till människor som flyr från krig, fattigdom och förtryck och vars enda brott är att de vill bygga en bättre framtid för sig själva och sina barn är inte lika tilltalande. 

Så jag följde helt med i resan 2015. Jag stod med Alan Kurdis döda kropp på näthinnan och applåderade Stefan Löfven i regnet på Medborgarplatsen, men överväldigades sedan av det monumentala i arbetsuppgiften när så många människor kom till oss senare på hösten. När omsvängningen gjordes på en tårfylld presskonferens var jag helt med på varför. 

För Åsa Eriksson som verkligen stod mitt i stormen var den erfarenheten naturligtvis ännu starkare. En sak är viktigt att förstå om man ska förstå hur viktig hennes bok är. Migrationspolitiken har skapat sår. Inom det socialdemokratiska partiet, men kanske än mer i samhället. Det började långt innan 2015, och sår har den egenskapen att de fortsätter ömma även efter att de är behandlade. 

Jag tror en av nycklarna här är känslan av kontroll. Politiker har sagt en sak, människor har upplevt något helt annat i sin egen verklighet. Det är uppenbart att rent rasistiska krafter hämtar bränsle i en kritik mot denna diskrepans. Men det är varken ett argument för att bejaka rasismen eller blunda för faktiska problem. 

Åsa Eriksson visar inte minst i sina intervjuer att det funnits en insikt om migrationsfrågans explosivitet djupt inne i det socialdemokratiska ledarskapet som inte speglats i en öppen offentlig diskussion. Och kanske är det här någonstans det där såret började växa. 

Utifrån dagens debatt är det nästan svårt att ta till sig debattklimatet för bara några få år sedan. Tunnan är verkligen upp och ner, och på golvet stinker det av rent rasistiska föreställningar, även från politiker på höga poster. Men det har inte gjort diskussionen lättare, eller öppnare. Såret ömmar och att peta i det gör ont. Och den grundläggande läxan kvarstår. Vi måste hitta en väg framåt för hela Sverige, vare sig du är född här eller kommit hit på senare år. Det gör vi inte utan en ärlig öppenhet. 

Erikssons bok erbjuder inga enkla svar. Kanske var det också därför jag tyckte om den. ”Ett farväl till Bullerbyn?” är inte en sådan text som sätter punkt. Snarare väcker den frågor. Vi kommer behöva svar. Men vägen till dem är inte via en hård debatt och polemik, utan ett ödmjukt och ärligt samtal.  

Jag hoppas att fler än jag ser det hoppfulla i att en socialdemokratisk riksdagsledamot är mer än villig att inleda just ett sådant.

Johan Sjölander är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden