Johan Sjölander: Marita Ulvskogs statskupp 

1997, för drygt ett kvarts sekel sedan, gjorde dåvarande socialdemokratiska partisekreterare Marita Ulvskog en intervju med DN. Hon redogjorde för sina känslor efter att ha sett borgerliga ungdomar högljutt fira den egna valsegern 1976. Ulvskog var ledsen över valförlusten och såg de unga MUF:arna åka runt och tjoa och hurra.  ”Det kändes som en statskupp”, sa hon med en drastisk och målande bild. 

Få citat från en socialdemokratisk partisekreterare torde ha fått sådant enormt genomslag. Så sent som för några veckor sedan hörde jag det med bekymrad ton återupprepas på någon borglig ledarsidas politikpodd. Nästan 30 år sedan Ulvskog kommenterade något som då hänt ungefär 20 år tidigare. 

Med tiden har citatet också förvanskats. ”Borgerliga debattörer brukar citera Marita Ulvskogs herostratiska uttalande om att 1976 års valutgång kändes ’som en statskupp’. Chockvärdet i att en ledande socialdemokratisk politiker beskrev ett demokratiskt val på det sättet är betydande. Och naturligtvis också ett skäl till citatets popularitet”, skrev exempelvis Fredrik Johansson i Timbros Smedjan för några år sedan. 

Något har hänt här som inte är oviktigt. 

Ulvskog sa ju nämligen aldrig att valresultatet var att likna vid en statskupp. Hon försökte måla upp en bild och beskrev sina känslor inför firande ungmoderater. Johansson har helt enkelt fel när han skriver att hon ”beskrev ett demokratiskt val på det sättet”. 

Det var aldrig vad Marita Ulvskog gjorde. 

Det vet även åtminstone vissa av de som fortfarande använder det. I en Timbro-rapport från 2006 skriver Fredrik Segerfeldt till exempel att ”måhända har denna korta mening på ett orättvist sätt överdrivits och tagits ur sitt sammanhang”. Men det hindrar inte varken honom, Timbro eller någon annan på högerkanten från att återigen använda sig av det och göra det till en del av en berättelse. 

Och det är vad vi kan kalla berättelsen om enpartistaten. Den går i korthet ut på att svensk socialdemokrati under sitt långa maktinnehav på 1900-talet växte samman med staten. I grunden handlar det om en kritik mot det socialdemokratiska partiets demokratiska trovärdighet. 

Det blev till exempel tydligt 2006, när dåvarande EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark i en diskussion om Ungern sa att ”Det är magstarkt när Marita Ulvskog, som en gång sa att den borgerliga valsegern 1976 kändes som en statskupp, försöker uppfostra mig i demokrati”, och fortsatte: ”I Ungern finns en för mig stötande maktfullkomlighet men … man hotar inte demokratin”. 

15 år senare kan vi konstatera att Hökmark hade fel om den saken. Och det riktigt intressanta här är själva mönstret. Kritiken mot den socialdemokratiska enpartistaten skapar en blindhet inför andra hot mot demokratin, som i det här fallet den demokratiska utvecklingen i Ungern, där Hökmark bevisligen underskattade hoten den ungerska demokratin stod inför (och vilken roll hans egen dåvarande partigruppskamrat Viktor Orbán skulle spela i detta). 

För i grunden finns en paradox här som de borgerliga S-kritikerna har svårt att hantera. Trots att svensk socialdemokrati under nittonhundratalet hade ett nästan ojämförbart långt maktinnehav är Sverige enligt alla internationella mätningar en av världens mest öppna och stabila demokratier. Om socialdemokratin hade velat hade man ju lätt kunnat förvandla Sverige till ett Ungern under alla dess år. 

Men det gjorde man inte. 

Däremot kan vi se hur Sverige på senare år börjar tappa i de där listorna. Och när SD-regeringen ensidig vill slå på det stora oppositionspartiets finansiering genom att förbjuda partipolitiska lotterier är det många långt utanför arbetarrörelsen som reagerar på hur det luktar illa. Flera andra attacker på en levande demokratisk pluralism som nedskärningarna på folkbildningar eller hur civilsamhälle hotas av regeringsunderlagets företrädare bildar ett allt annat än upplyftande mönster. 

Och det är här som det där förvanskade Ulvskog-citatet blir så betydelsefullt. Egentligen inte i sig, utan som en del av ett mönster, en berättelse, en bild. Det är ok att pressa tillbaka demokratin i syfte att nita sossarna eftersom sossarna ändå inte respekterar demokratin. 

Vill man nödvändigtvis fulcitera en gammal S-politiker är det väl egentligen i sig inte hela världen. Dumt och onödigt förvisso men ingen stor sak. 

Den större bilden är däremot desto mer bekymmersam. Den får djupa politiska konsekvenser. Och de borde vi faktiskt prata om. 

Johan Sjölander är verksamhetschef på Tankesmedjan Tiden