Annons:
Annons:

Johan Sjölander: Kan sorgen leda till förändring?

Den perfekta storm av nyliberala idéer och ekonomisk globalisering som rasat över världen de senaste årtiondena är den fond mot vilken utveckligen måste förstås.

Vi lever i mörka tider. Demokratin pressas tillbaka, och kriget härjar i Europa. En av de stora frågor vi måste ställa oss är:  vad krävs för att vi ska lära oss något och bygga en bättre värld framöver?

Den moderna världen som vi känner den föddes i ett massmord. Det industriella mördandet av över åtta miljoner judar, romer, funktionsnedsatta, socialdemokrater och andra politiska aktivister. Kriget som härjade hela världen. En mänsklighetens absoluta bottenpunkt, ett rått och naket exempel på vilken hänsynslös ondska vi människor är förmögna till.

På dessa dödas minne byggdes en ny värld. Slagordet aldrig mer ledde till institutioner. Deklarationen om de mänskliga rättigheterna. EU. Och djupare så. Vi visste vad vi var förmögna till. Vi såg tecknen. Vi fasade för dem.

Men tiden gick. För en stund där kändes det som att stora kriget var över. På riktigt. För varje generation som gått hade det försvunnit längre bort. Kanske kunde man beskriva detta som en lättnad. En moralisk tyngd vi sluppit bära. Men som forskaren Peter Verovšek har konstaterat: det är svårt att inte se sambandet mellan det förklingade minnet och högerextremismens återuppståndelse som reell politisk kraft.

För det är också en sanning. Under det senaste ett och ett halva decenniet har 30 år av demokratisk utveckling i världen raderats. Den multinationella världsordningen eroderar. I takt med den tillbakapressade demokratin minskar våra gemensamma möjligheter att hantera klimathotet, undvika våldet.

Och nu härjar kriget återigen i Europa. Den ryska invasionen i Ukraina är ett övergrepp, en evig skam, en tragedi och en djup mänsklig katastrof. En fråga hemsöker mig. Varför leder vissas död till förändring, och andras inte? Det är en hemsk fråga, eftersom den säger oss att döden inte är lika för alla. Hemsk. Men relevant.

Jag hittar en bok som ger mig någon typ av vägledning. Statsvetaren Heather Pool ger sig i sin ”Political Mourning: Identity and Responsibility in the Wake of Tragedy” från förra året in i frågan. När får en död politiska konsekvenser? När blir sorgen en kraft för förändring? Exemplen han studerar handlar inte om krig utan är valda ur USAs moderns historia. 9/11. Black Lives Matter. Lynchningen av Emmett Till.

Jag sjunker in i texten och tänker att även vi i Europa har våra erfarenheter. Treåringen Alan Kurdis tragiska död skickade vågor av sympati över hela västvärlden. Flyktingen blev för ett kort ögonblick en människa. Efter det vidriga massmordet på Utøya sa vi att kärleken skulle segra över hatet. Tio år senare skickar människor hatmejl till överlevare från det norska socialdemokratiska ungdomslägret. Döden kan leda till förändring. Eller inte.

Pools slutsatser i sin undersökning är att dödens betydelse avgörs av identifikation och av ansvarsutkrävande. När vi kan känna igen oss i de döda kräver vi också förändring.

Jag tänker att detta rör vid solidaritetens kärna. Göran Persson brukade ofta citera poeten Gunnar Ekelöfs ord om att kunna se sig själv i andra. Empatin, förmågan att leva sig in, blir något av anständighetens yttersta försvarslinje. Det är ingen slump att folkmordet såväl som kriget nästan alltid tar sin utgångspunkt i att motståndaren, offret, dehumaniseras. Görs till något annat. Inte en människa, åtminstone inte som vi.

Jag tror att en sak är viktig att hålla i minnet här. Det lika människovärdet är ingen självklarhet. Empatin måste vårdas. Att kunna se sig själv i andra är något som kräver träning. Detta blir så extremt tydligt när vi pratar om döden. Mänsklighetens historia är överfull av exempel på de vedervärdiga konsekvenser som blir följden när vi inte gör det.

För några år sedan var jag på det judiska museet i Berlin. Där fanns en utställning som sprängde denna gräns. Den bestod av föremål. En borste, en favoritleksak, ett kärleksbrev. Varje föremål kopplat till en människa som mördats. Det abstrakta blev konkret. Sorgen omöjlig att värja sig från.

Högerpopulister rasar mot eliten samtidigt som de allierar sig med oligarker och starka ekonomiska intressen.

Jag är i grunden materialist. Jag tror inte att den negativa utveckling vi ser i världen just nu kan förklaras enbart med idéer. Att det bara handlar om att vi glömt bort. Globala ekomiska krafter sliter i oss, ökar klyftor, påverkar våra livsbetingelser. Någonstans hade Berthold Brecht en poäng när han krasst konstaterade att först kommer brödet, sedan moralen.

Den perfekta storm av nyliberala idéer och ekonomisk globalisering som rasat över världen de senaste årtiondena är den fond mot vilken utveckligen måste förstås. Högerpopulister rasar mot eliten samtidigt som de allierar sig med oligarker och starka ekonomiska intressen.

Men det gör inte att vi kan borste från idéernas makt. Från behovet av empati. Att vi ser oss själva i andra och aldrig accepterar en utveckling där ”de andra” görs till något främmande.

Jag tänker på de där föremålen i Berlin. På de människor de representerade. På de bilder vi i dag ser från mördandet i Ukraina. Och någonstans känns det som om det skulle kunna vara mitt ansikte, eller mina egna barns jag ser framför mig.

Politikens viktigaste uppgift är att undvika barbariet. De döda ropar på oss. Orkar vi lyssna på dem? Det enkla svaret är, att vi måste.

Johan Sjölander är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden

Detta är en politisk analys eller en ideologisk text i Aktuellt i Politiken. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.