Johan Sjölander: Jämlikheten behöver skitas ner

När boken ”Jämlikhetsanden” kom ut 2009 trodde många av oss att världen aldrig mer skulle bli sig lik. Här hade forskarna på gedigen empirisk grund punkt efter punkt bevisat en gång för alla: jämlika samhällen är bättre. Vi lever längre, mår bättre, presterar mer, är lyckligare, har bättre sex, you name it. Så slutpläderingen var gjord, juryn var ute och det var bara en tidsfråga tills den slutliga domen till vår fördel skulle avkunnas.

Trodde vi. Och vi väntar fortfarande.

Jag önskar ibland att jag aldrig läst den där boken. Inte på grund av eventuella metodfel i Picket och Wilkinsons undersökning. Det kan finns sådana. Men det övergripande budskapet håller. Det finns robusta, sakliga och i grunden förnuftiga argument för att ökad jämlikhet är bra.

Och det är väl exakt där problemet ligger. För robust, saklig och förnuftig är ungefär det sista vänstern behöver.

Det handlar helt enkelt om den präktighetsfälla vänstern i bred mening och inte minst jag själv, jag erkänner villigt, varit alltför benägen att falla ner i.

Johan Sjölander

Jag vill inte vara anti-intellektuell här. Men det finns uppenbara politiska problem med att närma sig  jämlikheten som vore det en folkhälsopolitisk utredning. Det kittlar varenda bror duktig/klappa på huvudet-nerv som ligger latent, plockar fram den där inre folkpartisten som kan ha många förtjänster men aldrig fått blodet att svalla hos någon, någonsin.

Det handlar helt enkelt om den präktighetsfälla vänstern i bred mening och inte minst jag själv, jag erkänner villigt, varit alltför benägen att falla ner i. Allt går naturligtvis inte att skylla på ”Jämlikhetsanden”. Vi har Agenda 2030 och ett antal andra fina dokument vi kan sätta upp på de anklagades bänk bredvid den. Och poängen här är egentligen inte att peka ut enskilda texter. Den här är att lyfta fram vad vi skulle behöva i stället.

Jämlikheten behöver skitas ner. Den behöver svett och smuts och jord under naglarna. Den behöver konflikt, inte förnuftigt samförstånd. Den behöver känslor. Den behöver helt enkelt kläs i kött och blod.

När jämlikhet använts framgångsrikt som slagord har den egentligen alltid stått för något annat. För rättvisa. Att kräva sin rätt. Säga nej, dra en gräns. Man ställer sig inte på en barrikad för en idé om ett mer förnuftig sätt att organisera ett samhälle. Man ställer sig där för att man har fått nog.

Jämlikheten är en fantastiskt stark idé därför att den handlar om respekt. Den handlar om att jag är lika mycket värd som du. Men när jämlikheten blir abstrakt tappar den sin udd. En jämlikhet som inte betyder något för mig, personligen, blir tom. Oavsett hur förnuftig den är.

Folk borde vara förbannade. Inte för att vi organiserat vårt samhälle på ett icke-ultimat sätt, utan för att de förvägras vad de faktiskt förtjänar. Varför ska de vara så att ägande lönar sig allt mer och hederligt arbete allt mindre? Var finns rättvisan i att vanligt folk fortsätter betala sina skatter men trygghetssystemen ersätter mindre och mindre? Hur kan det komma sig att bankerna alltid klarar sig men jobbare får gå från hus och hem för att konjunkturen går ner?

Vänsterns stora problem är att det inte är där vi befunnit oss. Därför har vi missat saker. Klassamhället har krackelerat, men när var en fråga om social rättvisa högt upp på den politiska dagordningen senast? Samtidigt som varenda lokal Facebookgrupp är fylld av arga sverigedemokrater som skyller på sjuklövern och invandringen?

Nej, det är inte bara på grund av trollfabriker. Det är för att det finns en massa människor där ute som tycker något så mycket att de helt enkelt inte kan avhålla sig från att förvandla varenda skrymlse av vår gemensamma offentlighet till ett politiskt slagfält. Medan ojämlikheten är som det där vattnet de berömda grodorna ligger och simmar i. Det blir varmare och varmare hela tiden men vi har liksom vant oss.

Därför rasas det inte mot klassamhället i kommentarsfält och på insändarsidor. Miljontals människor runt om i landet är utsatta för personliga orättvisor men har inget språk att uttrycka det på mer än det individuella, det personliga ansvaret som faller tillbaka på en själv.

Så vårt huvudargument kan inte vara att jämlikhet är smart. Det måste vara att du förtjänar bättre. Att vi förtjänar bättre, tillsammans. Att vi förtjänar bättre jobb, bättre löner, en välfärd och trygghetssystem som fungerar. Att våra barn förtjänar att växa upp i ett bättre samhälle.

Sedan är jämlikhet smart. Där har författarna till ”Jämlikhetsanden” helt rätt. Men grunden måste ändå vara, har alltid varit, rättvisan. En hudnära, personlig känsla av orätt. Låt oss aldrig glömma bort det.