Annons:
Annons:

Johan Sjölander: Hur mycket tål samhället innan det slits isär?

Marknaden är extremt bra på att driva fram utveckling. Men hur bra fungerar den när det är gemenskap och sammanhållning som vi behöver?

För några år sedan var det snökaos i Stockholm. Det är det i och för sig ofta. ”Lika ofta som det faller snö”, säger elaka tungor. Men den här gången var det värre än vanligt. Människor satt isolerade i sina lägenheter. Grundläggande infrastruktur fungerade inte. Vägarna korkade igen.

Mitt i detta kaos genomfördes biljettkontroller av SL, som driver regionens kollektivtrafik. Om du lyckades ta dig genom snömassorna, och till äventyrs hittade en buss eller tunnelbana som faktiskt gick, riskerade du alltså att att åka på böter om du inte hade en vederbörligt betald biljett.

Och på ett plan var det väl inget konstigt med det. Man ska betala för sig. Det företag som kontrollerade biljetterna gjorde bara sitt jobb, i enlighet med det avtal de slutit.

Men samtidigt var det ju helt galet. Vi stod inför en kris. Gamla ensamma människor kunde inte komma ur lägenheten. Det fanns mängder av arbetsuppgifter som vi tillsammans borde ha hjälpts åt med. Att driva in biljettintäkter till en kollektivtrafik som knappt fungerade var inte en av dem.

Sverige är en marknadsekonomi som blivit mer och mer av ett marknadssamhälle. I välfärden har vi gått från att vara medborgare till att bli kunder. Det handlar i grunden om hur vi ser på ett samhälle. Marknaden är ju väldigt bra på att – genom konkurrens och tävlan – driva fram utveckling. Men hur väl fungerar den när det är gemenskap och sammanhållning som vi behöver?

Det har blivit tydligt under de senaste åren. På många sätt är det just i kriser som frågan prövas om vad ett samhälle egentligen är.

Kanske är äldreomsorgen den mest tragiska illustrationen av detta, där en mångårig jakt på ekonomisk effektivitet lett till otrygga anställningar och pressade arbetsvillkor. När coronapandemin vällde in över landet fick detta förödande konsekvenser.

Den grekiske filosofen Aristoteles beskrev, i sitt verk ”Den nikomachiska etiken”, politiken som den finaste av sysslor. Argumentet är att människors högsta strävan bör vara efter att leva ett blomstrande, dygdigt liv. Politik handlar om att ge människor förutsättning att leva detta goda, rätta, liv. Därför är politiken så viktig och hedervärd.

Inom den liberala politiska traditionen har funnits en vilja att bryta med detta. Politiken kan möjligen ägna sig åt rättvisa och fördelning, men annars bör den hålla sig borta. Frågan om det goda bör överlåtas åt familjer och individer.

Och visst, våra moderna samhällen går inte att fullt ut jämföra med antika, grekiska stadsstater. Vår gemenskap är större och brokigare. Demokratin kan inte bestå av välbärgade, fria män som samlas på torget för att avgöra vilka man vill förklara krig med i dag.

Vad som är ett gott liv är kanske helt enkelt en fråga vi måste acceptera att det inte finns ett enda svar på. Vi kan blomstra på olika sätt.

Mitt i vår moderna, globaliserade och digitaliserade värld söker vi människor efter någon typ av gemenskap.

Men på ett annat plan är skillnaden mot Aristoteles greker inte så stor. Den liberala invändningen går för långt. Vi lever fortfarande i ett samhälle som är större än att bara bestå av en uppsättning lagar, som är mer än ett system för att administrera skatteuppbörd. Mitt i vår moderna, globaliserade och digitaliserade värld söker vi människor efter någon typ av gemenskap. Vi strävar efter att kunna leva ett gott liv, att finnas i ett sammanhang.

Det är det sammanhanget som splittras upp av marknadssamhälle och klassklyftor. Konkurrens och tävlan kan aldrig bli de grundfundament som samhället bygger på. Vi är människor, inte utbytbara produktionsenheter. Vår koppling till våra medmänniskor går inte att reducera till ekonomiska avtalsrelationer.

I detta skulle jag nog få medhåll även från de mest hårdkokta nyliberalerna. Men de vill begränsa mellanmänskligheten till den lilla världen, till familjen och lokalsamhället. Låt den stora världen kämpa på i tävlan och konkurrens, menar de, och behåll kärleken och sammanhållningen i det lilla.

Mot det kan man ställa en mer aristotelisk socialdemokrati. För även i den stora världen behöver vi andra värden än den kalla ekonomismen. Det blev tydligt under pandemin, men vi visste det egentligen redan innan.

Egentligen är det rätt enkelt. Det finns vissa saker som kännetecknar ett anständigt samhälle. Man hjälps åt. Man tar hand om varandra. Man beter sig inte som en idiot mot grannen bara för att han eller hon kommer från ett annat land. När det är städdag hjälper man till efter förmåga, men man förväntar sig också ett eget utrymme där man ibland kan få bli lämnad i fred. Och man lägger inte kraft på att kontrollera biljetter när det är kaos och människor sitter insnöade.

För i slutänden finns en insikt där, som blir helt uppenbar när vi tänker efter lite. Man kan helt enkelt inte slita itu ett samhälle hur mycket som helst och ändå tro att det ska hålla samman.

Johan Sjölander
Verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden

Annons:
Annons: