Johan Sjölander: Högern är ute efter svenska löntagare
Foto bakgrundsbild: Tiia Monto
När nya avtalet på Handels avtalsområde var klart twittrade en politisk tjänsteman från Regeringskansliet upprört att ”världens högsta ingångslöner bli nu än högre”. Någon vecka tidigare gav sig en högbetald Timbro-ekonom ut och lajvade cykelbud inför nät-kamerorna för att bevisa att det minsann inte alls var så dåligt detta med illa betalda otrygga Foodora-jobb. Och i ungefär samma veva skrev näringslivsknutne Fredrik Segerfeldt en krönika och menade att satsningar på fler industrijobb är fel väg att gå för då kommer vi sluta som Bangladesh, eftersom där har de mycket industri. Man behöver inte vara särskilt mycket till konspirationsteoretiker för att se ett tydligt mönster.
Det pågår en politisk strid om vilken framtida arbetsmarknad vi ska ha. Argumentet från höger för låglönepolitiken är att den ger jobb. Men att lägre löner är nödvändiga för att klara sysselsättning är inte sant. Ta gärna del av vad Niklas Blomqvist, disputerad ekonom och anställd på LO, frikostigt delar med sig av på LO-bloggen för ett gediget underlag om forskningsläget. Det finns inget stöd i verkligheten för att Timbro-vägen är nödvändig eller ens fungerande.
Vad det handlar om är snarare ett politiskt vägval. Vi kan se debatten om Hybrit som ett tydligt tecken på det. LKABs stora prestigeprojekt med fossilfritt stål var länge något som väckte allmän entusiasm. En sorts krona på verket i den våg av grön nyindustrialisering som sveper över framför allt norra Sverige. Det är dramatiskt: vad som sker i hela samhället när trycket i den ekonomiska utvecklingen flyttar från storstäderna i syd till industrierna i norr kan inte överskattas. Och dessutom är det grundläggande drivet här en nödvändig omställning till ett hållbart samhälle. Vi pratar grönt, industriellt, storskaligt och schysta jobb som lyfter hela bygder.
Men så började invändningarna dyka upp. Från Svenska Dagbladets ledarsida och från debattörer på nätets högerkant. I stället för att vara framtiden framställdes Hybrit som ett nytt Stålverk 90. Fokus för kritiken var statens roll i det hela. Trots tålmodigt försvar från sakkunniga i norr sköts pilarna ihärdigt. Är detta inte ett jättelikt vansinnesprojekt, kan vi riskera den här typen av satsningar, ska staten verkligen engagera sig i sådant här?
I grunden handlar det om makt. Ett samhälle där människor har trygga fasta jobb i högproduktiva industrier är ett annat samhälle än ett där allt fler i stället pressas ut på en osäker tjänstemarknad.
Johan Sjölander
När Segerfeldt sedan förklarar att industrijobb i förlängningen gör oss fattiga sluts någon form av cirkel. Vi hör ett eko av när dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt på tafflig engelska förklarade för eliten i Davos att den svenska industrin var ”basically gone” och att vårt stora problem var att vi hade så extremt få låglönejobb. En verklighetsbeskrivning som uppenbarligen måste försvaras.
I grunden handlar det om makt. Ett samhälle där människor har trygga fasta jobb i högproduktiva industrier är ett annat samhälle än ett där allt fler i stället pressas ut på en osäker tjänstemarknad. Det handlar också om intresse i en mer krass mening. De lågproduktiva och lågbetalda jobben erbjuder billiga tjänster som medelklassen kan dra nytta av: vare sig det handlar om städning eller hemkörd sushi på fredagskvällen.
Att vänstern och högern landar olika kan också handla om vilka verktyg man är van och villig att använda. När allt du har är en hammare ser alla problem ut som en spik, och när allt du tror på är avregleringar och avdrag ligger en låglönemarknad nära till hands. På samma sätt som vänstern gärna väljer en väg framåt som innebär utbildning, industripolitik, infrastruktur och ett direkt statligt engagemang i ekonomins utveckling.
Det är slående att en av de hetaste konflikterna under årets avtalsrörelse handlar om makt, inte minst över tiden. H&M gick tidigare i år ut hårt med kraftiga hyvlingar bland anställd personal, det vill säga att den garanterade arbetstiden sänktes. I vissa butiker anställdes personal till och med på nollkontrakt, det vill säga utan någon som helst garanterad arbetstid (eller lön!) i botten. Det kan inte ses som något annat än ett aggressivt försök att skjuta maktbalansen ute på arbetsplatserna radikalt till arbetsgivarens fördel. Människornas trygghet och möjlighet att planera sitt liv offras för möjligheten att pressa ägarnas vinster uppåt ytterligare något.
Så vad exemplet H&M säger oss är att ambitionerna med arbetsmarknaden är stora. De går inte att reducera till industri kontra tjänster. Tvärtom handlar det om grundläggande maktförhållanden i ekonomin. Och kanske är det så vi ska förstå den upprörda twittraren från Regeringskansliet. Att svensk fackföreningsrörelse fortfarande har muskler att sätta emot stör de nyliberala drömmarna. För den som ser utvecklingen som ödesbestämd är det uppenbarligen provocerande när vanliga människors vill ha något att säga till om rörande sin framtid.
Högern har sin agenda klar. Och en sak framstår som uppenbar. Det samhälle de vill ha är inget som kommer gynna svenska löntagare.
Johan Sjölander är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden
