Johan Sjölander: Historien kan ge oss modet att tänka nytt 

Jag är ingen ekonom, men jag roar mig ändå med ett litet räkneexempel. Under de svenska rekordåren mellan 50- och 70-talen var lönernas andel av ekonomin betydligt större än i dag – mellan 70 och 75 procent, jämfört med dagens dryga 50. Om vi tänker oss ett samhälle, allt annat lika, där lika stor del av kakan gick till löntagarna som då, skulle det innebära att en medelinkomsttagare fick någonstans mellan 6 000 och 8 000 kronor mer i lön. I månaden.  

Det stora skiftet i svensk ekonomi kom vid övergången till 80-talet. Visst. Devalveringar, globalisering och strukturomvandling spelade roll. Men det förtar inte det faktum att siffrorna visar på ett så tydligt drama. Hur en maktbalans i hela samhället förskjutits – från de som jobbar, till de som äger.  

Ekonomi är mer än bara siffror. Det handlar minst lika mycket om trygghet. Att veta att man klarar sig. Kanske kunna spara en slant. Se fram emot pensionen i stället för att frukta den. Men också om livskvalitet. Att någon gång kunna unna sig. Ta med ungarna på den där resan.  

Rekordåren handlade därför inte bara om hissnande tillväxt, att vi som land blev rikare. En större del av det värde som skapades gick dessutom tillbaka till de som gjorde jobbet. Samtidigt byggdes en välfärdsstat som säkrade den gemensamma tryggheten.  

Så är det inte längre. Och mitt syfte är inte nostalgi. Jag vill inte romantisera till exempel den inflation som åt upp mycket av rekordårens löneökningar. Min poäng är att peka på en maktförskjutning vars konsekvenser syns i vardagen. 

För många med vanliga jobb har tryggheten gradvis naggats i kanten. Allt fler tvingas in i visstider och gig-ekonomin. Den som blir sjuk eller arbetslös möts av ett socialförsäkringssystem som successivt försvagats. Priserna har dragit iväg, snabbare än lönerna.  

Så jag vill göra två poänger – en moralisk och en politisk.  

Den moraliska är enkel: det är rätt att de som arbetar ihop samhällets värden också får del av dem. Och tvärtom. Den förskjutna maktbalansen har blivit grotesk. Det handlar inte bara om löneandelen. Som LO visat i rapport efter rapport har den ekonomiska eliten dragit ifrån. Under lång tid. Och när vi andra gick på knäna under pandemi och inflationskris passade de på att dra i väg ännu mer. Mest för att de kunde. 

Att en börs-vd tjänar 71 gånger mer än en industriarbetare är svårt att moraliskt försvara. Dessa groteska skillnader syns dessutom även i de frikostiga vinstutdelningarna även under krisåren. Och det är lika svårt att se att svensk ekonomi skulle ha blivit starkare som helhet av att topplönerna rusat. Om nu företagsledarnas uppgift är att skapa jobb, vilket vissa hävdar, gör de ju ett sämre jobb nu än förr. Eftersom arbetslösheten är högre. 

Mer nyliberalt influerade tänkare må försvara utvecklingen med marknadens logik. Men de bortser från två saker.  

Dels det rent moraliska, eller rättvisan: vad händer i ett samhälle där den som redan har skor sig ogenerat, medan den som anstränger sig straffas? Vilka långsiktiga effekter får det?  

Dels frågan om makt. För nu kommer jag in på min politiska poäng. Ekonomi är nämligen inte bara matematik, utbudskurvor och kliniska marknadskrafter. Det är också en fråga om social och politisk styrka.  

Orsaken till att jobbare och deras familjer fick en större del av kakan under efterkrigstiden var en järntriangel: starka fackföreningar, låg arbetslöshet och en aktiv jämlikhetspolitik, ledd av arbetarrörelsens politiska gren Socialdemokraterna. 

Orsaken till att jobbare och deras familjer fick en större del av kakan under efterkrigstiden var en järntriangel: starka fackföreningar, låg arbetslöshet och en aktiv jämlikhetspolitik, ledd av arbetarrörelsens politiska gren Socialdemokraterna. Man fick helt enkelt inte del av det goda – man tog sig det.  

Så ekonomi handlar om makt – även nu, när utvecklingen går åt fel håll. Den maktbalansen ändras inte av sig själv. Men den kan ändras.  

Och här finns något att lära av historien. Den där järntriangeln måste putsas upp och gjutas ihop. Starka fackföreningar. Full sysselsättning. En aktiv politik för trygghet och omfördelning. De grunderna kan vi återanväda. 

Men vad gör vi rent konkret? Programmet är egentligen tydligt: kraftiga investeringar, inte minst i byggande och grön omställning, en mer rättvis beskattning, särskilt mellan arbete och kapital, satsningar på välfärd och utbildning, stärkta trygghetssystem och ett organisatoriskt nytänk i arbetarrörelsens alla grenar.  När marknadssamhället tappat sin lyster finns ett utrymme för den som vågar tänka stort och nytt om framtiden. 

För historien kan vara en boja. Men den kan också vara en inspiration. 

Vi har gjort det förr. 

Så tusan om vi inte kan göra det igen.

Johan Sjölander är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden