Annons:
Annons:

Johan Sjölander: Ge mig sossar som svär och säger som det är

Ska arbetarrörelsen vara en rörelse för arbetare, då måste vi inse att rättvisa också handlar om identitet.

Jag besökte en socialdemokratisk förening och pratade valrörelse. Vi diskuterade identitet. En av deltagarna, en ung man aktiv i Seko, kom med en reflektion. Han hade hört en socialdemokrat beklaga sig över att klyftan mellan etablissemanget och folket var så stor. Är inte det helt fel tänkt, frågade han oss. Är inte problemet snarare att det är vi som är etablissemanget?

Någon vecka tidigare hade jag varit i Berlin på en internationell konferens. En av deltagarna där var en tysk socialdemokrat med sin bas i vad vi skulle kalla glesbygden. Vi pratade om vad det innebär. Den tyske parlamentarikern var tydlig. ”Socialdemokratin måste tillåta olika narrativ”, var hans budskap.

Väljarna hemma hos honom hade sitt eget sätt att uttrycka sig, se på världen, förstå olika politiska frågor. Ofta skilde sig detta sätt från det politiska etablissemanget i Berlin. Eller för den delen säkert från stora delar av väljarkåren i den tyska huvudstaden.

Den franske ekonomen Piketty har noterat något han kallar ”brahminiseringen” av den västerländska vänstern. Brahminer är den högsta kasten i det indiska samhället. De kan beskrivas som präster, lärare eller skriftlärda. Vad Piketty hade noterat var att den västerländska vänstern (inte minst den franska) hade börjat byta ut sin väljarbas. Människor med hög utbildning röstade allt mer vänster, medan arbetarklassen gick högerut, och då framför allt till högerpopulister.

Vi kan se samma tendens i Sverige. I det senaste valet lyckades LO genom en intensiv kampanj bryta kräftgången bland medlemmar i LOs fackförbund. Men tittar vi på alla de som definierar sig själva som arbetare blir bilden mer dyster. Där fortsatte Socialdemokraterna att backa. Samtidigt gick vi fram bland tjänstemän och högutbildade. Tittar vi på utpräglade medelklassområden – som Södermalm i Stockholm – gjorde S ett helt fantastiskt val. En av de mest remarkabla framgångar vann vi i Solna, ett tidigare bergfast moderatnäste där socialdemokratin nu ökade från 23 till 33 procents väljarstöd.

Att S ökar i medelklassen är bra. Man ska heller inte överdriva förändringen. Vad som egentligen har hänt är att partiet nu är tillbaka på samma stöd bland tjänstemännen som vi låg på innan Reinfeldt. Det är också så att partiets starkaste fästen sett till väljarstöd är i landets bruksorter. Det är orättvist att hävda att svensk socialdemokrati är något fullständigt brahminiserat parti.

Men det finns något dramatiskt som har hänt här. Samma Piketty som pratade om brahminiseringen har nyligen kommit ut med sin bok ”Jämlikhetens historia” på svenska. Han skriver där om den stora ekonomiska omfördelning som skedde mellan åren 1914 och någonstans runt 1980, och som därefter förbytts i en period av ökade klyftor. Inte minst i Sverige.

Pikettys grundförklaring är att den ”bräckliga sociala allians” som bar jämlikhetspolitiken har fallit. Ser vi ur ett svenskt perspektiv är det lätt att förstå vad han talar om. Den svenska välfärdsstaten och den generella välfärden har varit ett briljant projekt som vävt samman breda löntagargruppers intressen. Tjänstemän och arbetare har kunnat enas runt en politik med starka trygghetsförsäkringar, utbyggd skattefinansierad välfärd och progressiva skatter.

Socialdemokratin måste lämna konferensrummen på Helgeandsholmen och skaffa sig jord under naglarna.

Denna allians har nu fallit. Ett sätt att förstå det är genom begreppet rättvisa. För många socialdemokrater är det självklart att förstå att jämlikhet och rättvisa hänger ihop. Vad vi måste inse är att detta inte är lika självklart för väljarna.

Reinfeldts genidrag var att han lyckades få med sig breda grupper på att den stora orättvisan var att arbetslösa hade så höga ersättningar att det inte lönade sig att jobba. Det var att människor gick hemma på ”bidrag” medan andra slet i sitt anletes svett. Sverigedemokraterna har sedan dragit detta ännu längre och gett det en etnisk dimension. Orättvisan är att svenska pensionärer tvingas panta burkar för att få ihop det medan staten öser pengar på att finansiera ”massinvandringen”.

Det går inte att komma ur detta dilemma utan en skarp ekonomisk politik för verklig ekonomisk rättvisa. ”Gärna medalj, men först en rejäl pension” stod det en gång på de socialdemokratiska valaffischerna. I dag kan vi säga ”gärna applåder, men först bra löner och rimliga arbetsvillkor för de som jobbar i vård och omsorg”.

Men ska arbetarrörelsen vara en rörelse för arbetare, då måste vi inse att rättvisa också handlar om identitet. Jag säger inte att Magdalena Andersson ska börja snusa och titta på speedway. Utan att vi måste, precis som den tyska politikern förespråkade, tillåta ett flertal olika narrativ. Vara en rörelse av, och inte bara för, den unge killen från inlandet, taxichaffisen från Botkyrka och vårdbiträdet från Mölle. Socialdemokratin måste lämna konferensrummen på Helgeandsholmen och skaffa sig jord under naglarna.

Så ge mig sossar som svär och säger som det är. Och ge mig en politik som på riktigt tar tag i de stora orättvisorna i Sverige. Det finns så mycket som enar breda löntagargrupper i Sverige. De behöver ett parti som står på deras sida.

Johan Sjölander är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden.

Detta är en politisk analys eller en ideologisk text i Aktuellt i Politiken. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.