Johan Sjölander: Ett nytt hopp
Den här sommaren har visat på något viktigt. Det är inte kört.
Frankrike såg ut att tas över av högerextremister. Men på något sätt lyckades de anständiga krafterna formera sig och rycka segern ut händerna på dem i valet till parlamentet. I Storbritannien har Labour tagit makten efter ett och ett halvt årtionde i opposition. Och i USA har bytet av presidentkandidat skapat ett helt nytt tryck i den demokratiska valkampanjen.
Kanske kan vi se sommaren som en fortsättning på det svenska Europavalet. Där gick progressiva krafter fram och S bröt sin dystra historiska trend och ökade för första gången någonsin i ett EU-val. Och: SD gick för första gången sedan de bildades bakåt.
Det här innebär ju inte att vinden har vänt en gång för alla och lugnt luta oss tillbaka i avvaktan på en gyllne era av rättvisa och frihet. Tvärtom.
Högerextremismen lever och frodas fortfarande i Frankrike, precis som i Sverige. Labour står inför enorma utmaningar. Och även om Kamala Harrris fått fått en bra start kan det fortfarande mycket väl bli Donald Trump som får nycklarna till Vita huset efter valet i höst.
Men det säger oss något annat.
I mina mörkaste stunder tänker jag på tidsandan som en vild och destruktiv fors som rusar fram och river ner allt den möter.
I mina mörkaste stunder tänker jag på tidsandan som en vild och destruktiv fors som rusar fram och river ner allt den möter. Det finns något så både kraftfullt och nedbrytande i vår tid, som är så svårt att värja sig från.
Vi kan se det på hemmaplan, vi kan se det på den globala nivån. Det handlar om våld, rädsla, hat, misstänksamhet som fått ersätts någon form av ordning som funnits där förr. Om kriget som ersätter förhandlingen, om det besinningslösa våldet som träder i rättsstatens ställe.
Och det är lätt att sugas ner i detta, dras med i forsen. Till viss del är det nog en naturlig reaktion. Och i sak nödvändig. När gängkriminella spränger hus och mördar oskyldiga med automatvapen måste polisen rusta sig, när Putin angriper grannländer med våld måste vi stärka vår egen militära försvarsförmåga.
Men den där forsen riskerar att dra ner oss djupare än så. Trump är en sådan övertydlig symbol för det. Han var den helt omöjliga kandidaten som plötsligt stod där som vinnare, och mer än så, som visade hur långt saker kan dras bara man saknar spärrar.
Man kan förfasas över det, men man kan också älska det. Det är väl vad vi har svårt att förstå när ni ser på USA från vår svenska utgångspunkt. Trump inte bara rider forsen, han är den. En destruktiv men ändå kraft som ska svepa bort det gamla, korrupta, göra rent hus så man kan börja om igen.
Så vill han själv ses. Och det är vad vissa älskar. Men när vattenmassorna väl väller in drar de upp skit från botten, dränker oss, gör det svårt att andas. För det är ett genomgående drag hos hela vår tids populisthöger. De lovar ordning, ger kaos, lovar rättvisa, lämnar oss med korruption.
Och det är därför den här sommaren varit så hoppfull. För vad vi påmints om är att bilden av den ostoppbara högervågen är en illusion. Motstånd är inte bara möjligt, det är en potentiell väg till framgång.
Det är uppfodrande. Hope is a dangerous thing sjunger Lana del Rey i en av sina vackraste sånger och det ligger något i det. Det är lättare och i någon mening ofarligare att vara cynisk och uppgiven. Om man aldrig hoppas blir man ju aldrig besviken.
Det kräver helt enkelt mod för att våga hoppas. Och jag talar nu heller inte om något litet hopp. Inte om några mandat hit eller dit i ett kommande riksdagsval. Jag talar om ett hopp om en helt ny tidsanda, en ny grundläggande riktning för hela samhällsutvecklingen.
Jag talar om ett hopp om en helt ny tidsanda, en ny grundläggande riktning för hela samhällsutvecklingen.
Svensk arbetarrörelse har gjort det förut. När världen kastades in under fascismens skugga under krisens 1930-tal visade man på ett alternativ. Jag tror det är precis den typen av storslagna historiska paralleller som vi behöver ta till just nu. Inte för att läget är exakt detsamma. Utan för att utmaningarna är lika omfattande.
Och även om visionen är storslagen finns en annan lärdom att dra. Det är att nyckeln till att nå den är mer lågmäld. Det bygger någonstans snarare på övertygelsen att människor egentligen inte vill ha högerns kulturkrig, de vill inte slitas med i forsen utan bara kunna leva sina liv med ett schysst jobb, en lön att leva på och anständiga livsvillkor, i någon form av gemenskap i ett samhälle som går framåt.
När värmen nu äntligen letar sig över sommarsverige är det lätt att bottna i den känslan. Vi trivs bäst i frid och frihet, som Lundell sjunger i vår inofficiella nationalsång.
Det är faktiskt inte den sämsta av utgångspunkter. När man tänker på det.
Johan Sjölander är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden
