Annons:
Annons:

Johan Sjölander: En påtaglig längtan efter jämlikhetspolitik

Det finn en påtaglig längtan inom arbetarrörelsen efter en stark politik för ökad jämlikhet, skriver Johan Sjölander.

När jag växte upp på sjuttio- och åttiotalet i Råcksta väster om Stockholm lärde jag mig att Sverige var ett kanske lite tråkigt land där skatterna var höga. Det fanns få kanaler på teven men ingen var fattig, man inte behövde vara rädd för att bli skjuten på gatorna och ingen behövde tigga.

Det där var inte helt sant, då heller. Det fanns en utbredd fattigdom även mitt i min barndoms Välfärdssverige. När Beckomberga mentalsjukhus la ner kunde jag se konsekvenserna av den ofullbordade psykiatrireformen i form av ensamma människor på parkbänkar och i skogsdungar där jag cyklade runt. Människor föll igenom skyddsnäten, även då.

den där lite tråkiga men ändå välfungerande supersossiga idyllen som jag åtminstone trodde att jag växte upp i känns ännu längre bort i dag

Men låt oss ändå konstatera att den där lite tråkiga men ändå välfungerande supersossiga idyllen som jag åtminstone trodde att jag växte upp i känns ännu längre bort i dag. Vi har massor av kanaler på teven, men även våldsbrottslighet och klassklyftor på ett sätt som vi inte har sett tidigare. 

Det innebär inte att allt har gått utför sedan åttiotalet. Teknikutvecklingen är fantastisk. Se bara på vad vi kan göra inom exempelvis sjukvården som inte gick att drömma om för bara några årtionden sedan. Alla liv som går att rädda, allt lidande som går att undvika. Mycket välfärd har byggts upp, inte minst på förskolans område. Vi har sett hög produktivitet inom industrin, ökade reallöner för stora grupper, en stor och växande kreativitetsdriven sektor där Sverige ligger långt fram. Högskolan har byggts ut.

Vi har blivit ett öppnare land, där frågor om jämställdhet mellan kvinnor och män och synen på homosexualitet trots att vi är långt ifrån framme har blivit oändligt mycket bättre jämfört med när jag växte upp.

Vilken roll spelade inte hem-PC-reformen för att göra Sverige till ett land redo att möta framtiden?

Mycket har helt enkelt gått framåt. Och det som har gjort Sverige starkt går inte sällan att koppla tillbaka till medveten socialdemokratisk politik. Vad har inte den kommunala musikskolan och folkbildningen gjort för att odla kreativitet som ger oss sådana framgångar på kulturens men även på andra kreativa områden? Vilken roll spelade inte hem-PC-reformen för att göra Sverige till ett land redo att möta framtiden? Hur viktigt har det inte varit att utbildning är avgiftsfri och öppen för alla på samma villkor oavsett familjebakgrund?

Men ändå känner många saknad. Något är inte som det ska. Att avfärda detta som nostalgi tror jag är att göra det för enkelt för sig. För när socialdemokratin för några år sedan myntade uttrycket att ”något har gått sönder” träffades en nervtråd. Och det handlade om mer än bara irritation över de borgerliga regeringsåren. 

Den där känslan kan sedan beskrivas på olika sätt. Hos den sverigedemokratiska högern blir den till en kritik mot globalisering, migration och modernisering. De spelar upp en dröm om en förlorad femtiotalsidyll som aldrig var sann och dessutom bygger på saker som vi inte vill tillbaka till, exempelvis när det gäller relationen mellan könen.

Svensk arbetarrörelse har alltid varit framtidsoptimistisk

Men för socialdemokratin betyder den rimligen något annat. Svensk arbetarrörelse har alltid varit framtidsoptimistisk. Den har aldrig varit den som slängt träskor i maskinerna för att förhindra utveckligen. I stället har den organiserat sig för att få vara med och dela på utvecklingens vinster.

En annan socialdemokratisk slogan är den att ”alla ska med”. Den illustrerades tyvärr lite märkligt med en bild på en överfull bil och ingen förstod väl egentligen någonsin vart alla de där människorna skulle. Det är synd. För sloganen sätter den fingret på vad som är själva kärnan. Och kanske ännu mer, vad som är problemet.

Runt om i Sverige finns en djup känsla av att vara övergiven

Vi har en lång period av ökade klyftor bakom oss. Vissa av dem har uppstått och fördjupats under borgerliga regeringsår och är konsekvenser av en medveten politik. Men långt ifrån alla. Det var inte sällan den offentliga sektorns kvinnor som betalade priset för budgetsaneringen med sina arbetsvillkor och kroppar. De upplevde knappast att de fick följa med på vägen till något vackert framtidsland. Det gör inte de som växer upp på olika sidor om segregationens murar heller. Runt om i Sverige finns en djup känsla av att vara övergiven, att just min by uppenbarligen inte är en av de som ska med, förutom kanske då att få vara med och betala priset för klimatomställningen.

Och här hittar vi själva skavet. Och faktiskt även nyckeln. För lösningen ligger varken i nostalgiskt tillbakablickande mot det förgångna eller okritiskt hyllande av det som är.  Det går att se att något har gått sönder utan att förfalla till konservatism. Att vilja mer utan att behöva skämmas över allt bra som är gjort, också.

en påtaglig längtan efter jämlikhetspolitik inom arbetarrörelsen.

Det finns i dag en påtaglig längtan efter jämlikhetspolitik inom arbetarrörelsen. Den kommer inte leda tillbaka till det Stranger Things-land av BMX-cyklar och movieboxar som jag växte upp i. Den kommer behöva hantera helt nya utmaningar, med segregation, teknikutveckling, klimathot, att förhålla sig till nya arenor som EU, att aldrig tappa fokus på de andra orättvisor som jämte klass präglar vårt samhälle.

Den måste hitta svaret på frågor om hotet från högerextremismen, internetjättarna på sociala medier och hur de styr våra liv, hur vi bygger något gemensamt i ett land med många kulturer. Hitta lösningarna på hur vi bryter den vedervärdiga våldspiral som just nu plågar vårt samhälle och hur vi ställer om vår gemensamma välfärd från dagens marknadsanpassade New public managementsystem till något som i stället utgår från behov och sätter människorna i centrum i stället för vinsten.

Socialdemokratin som idén om att framtiden är något vi skapar tillsammans

Och framför allt tror jag att den kommer att behöva svara på frågan om vad som är det goda samhället. För någonstans är det vad allt kokar ner till. Socialdemokratin som idén om att framtiden är något vi skapar tillsammans. Och att den framtiden någonstans måste vara större än att det är den med flest prylar när hen dör som vinner.

Man ska inte romantisera det förflutna. Men vissa visioner är värda att hålla fast vid. Sverige kan, bör, inte gå tillbaka till det gamla. Men vi kan heller aldrig vara nöjda med hur det är. Runt om i världen blåser vänstervindar. Socialdemokraterna samlas till ny kongress. Det finns en längtan i luften. Jag hoppas att den hörsammas.

Johan Sjölander är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden