Johan Sjölander: Du är ensam när du faller
Jag minns den här kvinnan. Hon var arg. Berättade om sin far. Han hade jobbat hela livet, sedan de sena tonåren. Kört taxi. Stolt. Inte en sjukdag. Så pajade ryggen. I stället för att få stöd hamnade han i bråk med Försäkringskassan. Ensam, fattig, mald mellan myndighetskvarnar.
Det är ingen ovanlig berättelse. Otryggheten i att veta att vi alla är en dålig dag på jobbet, en olycka eller att allt bara blir för mycket, bort från den totala katastrofen är en del av att vara svensk i dag. ”You never walk alone”, sjunger fotbollslagets Liverpools fans och en gång kunde det varit signaturmelodi för det svenska folkhemmet med. Men inte längre.
Att vara arbetare handlar om att gå upp tidigt på morgonen, eller sent på kvällen, slita sig igenom arbetspasset, göra sin plikt. Bidra, skapa värde, använda sina yrkeskunskaper. Göra sitt jobb, helt enkelt. Men det handlar också om risk.
Den här sjukskrivne taxichauffören, pappan, var en man. Men detta gäller inte minst kvinnor. De är dubbelt så mycket sjukskrivna som män. Allra värst utsatta är arbetarkvinnor i äldreomsorgen. Tunga jobb, maktlöshet, dålig lön och resterna av den gamla ojämställda fördelningen av hushållsarbetet som lever kvar tar ut sitt pris. Det är inte alla som kan flexa lite och jobba hemifrån vid behov.
Här ligger den verkliga laddningen i arbetstidsfrågan, karensdag och sjukförsäkring. Men också i sådant som är närmast helt borta från den politiska dagordningen. Arbetsmiljö. Inflytande. Arbetslivets förslumning med otrygga anställningar och sämre villkor.
Den här individualismen som genomsyrar vår tid, där allt är ditt eget ansvar. Bostad, jobb, trygghet. Allt är upp till dig. Den som inte klarar sig på egen hand får skylla sig själv.
Jag vet inte varför detta inte är större i debatten. Kanske handlar det om någon pervers form av meritokrati som slagit över i rent klassförakt. Lite moralism. Föreställningen att den som inte utbildar sig till ett tryggt medelklassjobb får skylla sig själv. Om man dessutom blir sjuk på kuppen är det ens eget fel. För den politiska debatten om både karensdag och sjukförsäkring är mer fixerad vid farhågan att den som är hemma från jobbet på något sätt skor sig eller till och med fuskar än att den som jobbar och sliter ska kunna känna trygghet.
Kanske handlar det också om tidsandan. Den här individualismen som genomsyrar vår tid, där allt är ditt eget ansvar. Bostad, jobb, trygghet. Allt är upp till dig. Den som inte klarar sig på egen hand får skylla sig själv.
Men något ligger och kokar, under ytan. Det gör att vi måste tänka om när det gäller den politiska kartan. Den där gamla sanningen där arbetare var vänster och ville ha mer välfärd så de röstade sjävklart på sossarna och de rika var höger och ville sänka skatten så de röstade moderat inte är given längre. För i USA röstade arbetarna på Trump, och i Sverige röstade de sjukskrivna på SD.
Att betala höga skatter för att få trygghet och ett bättre samhälle åt sina barn är en grej. Att betala höga skatter men ändå känna att det behövs en privat sjukvårdsförsäkring för att få vård i tid och att det gemensamma försäkringssystem du är med och betalar till inte håller måttet när du väl behöver det är något annat. ”Vi under skatter dignar ner”, är en strof ur Internationalen vi inte sjunger längre. Men när välfärden inte räcker till är det en textrad som dyker upp igen i huvudet. Att man bara betalar men inte får något tillbaka.
Vi pratar inte om något extra utsatt prekariat av de allra fattigaste. Vi pratar om vanliga människor med vanliga jobb. Alldeles nyss släppte Handelsanställdas förbund en rapport när de visar att nästan en tredjedel av förbundets medlemmar om man räknar in arbetstiden har faktiska löner som placerar dem under fattigdomsstrecket, och att tre fjärdedelar av de som jobbade deltid ville ha fler timmar, men inte fick. Och sjukskrivingar, utbrändhet, att plötsligt inte orka längre är en erfarenhet som tränger djupt in i medelklassen.
Arbete är också gemenskap. Jobbarkompisarna. Att göra något tillsammans med andra man kan vara stolt över. Men också att man backar varandra när det behövs. Det finns något kollektivt där. När det är som bäst, en form av solidaritet. Liverpool-fansen har fattat det. Styrkan i det där enkla budskapet: du behöver aldrig gå ensam.
Det är så samhället borde vara också. Det var därför den där kvinnan var så arg. För att det inte fungerade. Hennes far hade gjort sin plikt. Men när han nu behövde och krävde sin rätt fanns den inte där.
Här är grunden till ett löfte som behöver återupprättas. Ingen ska lämnas ensam när man faller. Om vi verkligen menar dem, finns en rent explosiv potential i de orden.
Johan Sjölander är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden
