Johan Sjölander: Den gamla högerns kris

Sedan regeringsskiftet har det blivit övertydligt. Alliansen är splittrad. De tre högerpartier som ingår i regeringen har sammantaget ett lägre stöd bland befolkningen än deras enda samarbetsparti, Sverigedemokraterna. Fler väljare vill se Jimmie Åkesson som statsminister än som vill se Ulf Kristersson. 

Den gamla svenska högern må inneha regeringsmakten, men den är ändå i kris. 

En del av förklaringen handlar säkert om ett svagt persongalleri och taffligt ledarskap. Men det finns också djupare orsaker. Ett sätt att förstå det är att se hur den gamla högern slits itu längs nya konfliktlinjer. Det är ingången i ett ett ambitiöst försök att förstå dagens höger, forskningsantologin ”Riding the Populist Wave” från 2021. Vad forskarna lyfter fram i ett antal både övergripande analyser av hela Västeuropa och djupdykningar i ett antal enskilda länder (däribland Sverige) är hur den traditionella högern genomgående slits mellan ”den tysta revolutionen” och ”den tysta motrevolutionen”. 

Med den tysta revolutionen avses ett uppsving för vad som kan kallas post-materialistiska värderingar under säg 1970 och 80-talen och framåt. Det handlar om miljöfrågan men också hbtq, feminism, pluralism, öppenhet och så vidare. I Sverige kan Miljöpartiet ses som ett uttryck för denna utveckling. Och den tysta kontrarevolutionen är motreaktionen på detta, av konservativa och rent auktoritära strömningar. Tydligast uttryckt i form av högerpopulismens framväxt, här hemma i form av Sverigedemokraterna. 

Om Reinfeldt var den ledare som lyckades fånga upp den moderna andan från den tysta revolutionen så är Kristersson den som fått den konservativa motreaktionen slängd rakt i ansiktet. 

Johan Sjölander

Det ligger något i detta. Ser vi till Moderaternas totala genomklappning i Stockholmsregionen tycks det uppenbart att det finns en värderingsdimension här. Kopplingen till SD är det sänke som drar ner M bland storstadsväljarna. Om Reinfeldt var den ledare som lyckades fånga upp den moderna andan från den tysta revolutionen så är Kristersson den som fått den konservativa motreaktionen slängd rakt i ansiktet. 

Samtidigt finns något mer här. Svensk höger har ju alltid balanserat mellan konservatism och liberalism. Det är inget nytt. Återvänder vi till ”Riding the Populist Wave” beskrivs också något som verkar förena konservativa, liberala och kristdemokratiska partier över hela Västeuropa. När vi ser till väljarbasen är den tämligen stabil till sin sammansättning. Det är en fortsatt överrepresentation av människor från samhällets övre skikt och en tydligt förenande faktor: den stora drivkraften är att man är mot en ökad utjämning i ekonomin. 

Detta är extra tydligt i Sverige, och det är så vi bäst kan förstå den traditionella borgerligheten i grunden. Den har spretat värderingsmässigt och sakpolitiskt men där den lyckats enas är det i motståndet mot socialdemokratin som parti och ökad jämlikhet som politiskt projekt. 

Men de tillfällen svensk höger varit viktig på riktigt har den utmärkts av att den utöver detta dessutom lyckats formulera något mer. Den red på toppen av tidens våg under Bildt-åren och lyckades på kort tid genomföra att stort antal strukturella förändringar av Sverige som vi fortfarande lever med. Reinfeldt byggde sin allians och blev bärare av någon form av brett framtidsprojekt, åtminstone retoriskt. 

Svensk borgerlighet har till skillnad från kollegorna i Tyskland eller Storbritannien ingen långvarig statsbärande tradition att falla tillbaka på. Däremot har den i stor utsträckning varit med och format det Sverige vi lever i. Satt grundackordet i den privatiserings- och nedskärningssymfoni som spelats. 

Den folkliga entusiasmen för ytterligare privatiseringar sjunker i takt med förtroendet för postgång, järnvägsnät och skola. De samhällsproblem som skulle lösas har blivit värre. De stora orden har blivit en sjaskig verklighet.  

Johan Sjölander

Det har ju gått sådär. Den folkliga entusiasmen för ytterligare privatiseringar sjunker i takt med förtroendet för postgång, järnvägsnät och skola. De samhällsproblem som skulle lösas har blivit värre. De stora orden har blivit en sjaskig verklighet.  

Så den svenska högerns kris kanske inte främst handlar om att den har svårt att orientera sig i värderingsfrågorna. Ett större problem är nog att deras ideologiska grundidé om samhällsförändring är gammal och prövad och misslyckad. 

I stället kommer allt politiskt driv på högerkanten från SD. Vill man bara ”stoppa sosseriet” finns egentligen ingen anledning att rösta på något annat än dem.  Är man bara en mittenorienterad vanlig väljare finns ingen anledning att rösta på högern överhuvudtaget. För varför ska man rösta på M, KD eller L, förutom för att ge mandat till en i grunden sverigedemokratisk agenda? Det är den fråga den gamla högern inte förmår leverera några svar på. Och där ligger grundorsaken till dess nuvarande kris.

Johan Sjölander är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden