Johan Sjölander: Dags att säga hej då till Keynes?

Varför är folk så påfallande lite upprörda över den ekonomiska politiken? Det är den fråga vänstern i bred mening borde ställa sig. Jag läser en nyutkommen bok och tänker att vi nog måste vara beredda att lämna de fina teoretiska salongerna och ge oss ut i en mer skitig verklighet av klass, kamp och intresse.

Så länge jag kan minnas har det funnits en utbredd frustration från vänsterekonomer och fackligt håll mot det rådande ekonomisk-politiska paradigmet. Det finns något i själva ramarna i det ekonomiska tänkandet som begränsar, som går ut över vanligt folk och förutsättningarna att föra en politik som gynnar dem.

Folket själva har dock inte varit lika frustrerade, åtminstone inte över just detta. Det politiska trycket för någon typ av vänstersväng i frågan om den ekonomiska politiken har varit lågt. I stället kunde vi se hur Anders Borgs Spara så sent som 2010 kunde vinna politiska stora poänger mot de rödgrönas Slösa. I val efter val handlar ekonomiskt förtroende om att hålla strängt på statsfinanserna. Stram och strikt tycks vara de värdeord som gäller om man vill få väljarna med sig på tåget.

Samtidigt är det uppenbart att sprickorna i det ekonomiska tänkande som varit rådande sedan 90-talet nu börjat växa. Allt fler partier lutar åt att följa efter Socialdemokraterna och gå med på ett slopat överskottsmål i statsfinanserna. Även från högerhåll talas om att gå vidare med massiva lånefinansierade investeringssatsningar.

Men detta sker inte med en smäll utan med en viskning. S övergav nästan omärkligt överskottsmålet och det finns inga tecken på att någon vill spela upp dramatiken i vad som sker. Och här gäller det att förstå frågan rätt. Det är ju självklart att folket inte vill ha politiker som handskas lättsinnigt med deras skattepengar. Vi väljer inte en kassör i den lokala schackklubben ens som inte är försiktig med slantarna, och än mindre en finansminister. I debatten mellan spara och slösa så kommer slösa förlora.

Vill vi ha någon nerv här måste diskussionen föras tillbaka till vad den i grunden handlar om. Det handlar egentligen inte om ekonomisk teori, utan om makt. Och om rättvisa.

Det finns någon sorts märklig föreställning i debatten om att ekonomisk politik kan behandlas som ett akademiskt seminarium där den som har de bästa idéerna till slut kommer att vinna. Väldigt lite talar för att det är på det sättet. Clara E Matteis ”Kapitalets ordning” som precis kommit ut på svenska är synnerligen rak om det. Man får ha överseende med den romantiska synen på diverse italienska 1920-talsrevolutionära rörelser och i stället läsa den som en avslöjande historisk berättelse om det rena intresse som ligger bakom dimridåer av ord som ”sunt förnuft” och ”ekonomisk nödvändighet”.

Man kan ha synpukter på Mattei. Men hon tar ett steg tillbaka från den i grunden liberala keynsianismen och idealismen som varit något av vänsterns rättesnöre under senare år. Behandlar ekonomin som det skitiga slagfält av intressen och maktkamp den är. Det är både befriande och nödvändigt. Ekonomisk politik handlar i grunden inte om bokföringsteknik. Drivkraften bakom den ”åtstramningspolitik” Mattei fångar när hon beskriver mellankrigstiden i Italien och Storbritannien handlar inte om teoretiska trossatser utan om en vilja att disciplinera ett folk som börjat kräva för mycket.

Miljardärerna blir fler samtidigt som delar av arbetsmarknaden förslummas och segregationen bara fördjupas.

Johan Sjölander

Vi lider alla under det där. Bankerna ökar sina vinster och vanliga hushåll pressas under räntebördan. Den gemensamt finansierade välfärden utsattes under 90-talskrisen för ett stålbad den ännu inte hämtat sig från, samtidigt som den ändå kunnat bli en kassako för privata vinstintressen. Miljardärerna blir fler samtidigt som delar av arbetsmarknaden förslummas och segregationen bara fördjupas.

Vi börjar närma oss en smärtpunkt. Till och med Kristdemokraternas Ebba Bush är i dag inne på att öppna upp de statliga investeringskranarna. Det är ett positivt tecken i tiden. När 90-talspolitiken väl börjat falla kan det gå fort.

Men Ebba Bush kommer aldrig att vara beredd att utmana någon typ av grundläggande maktförhållanden. En mer expansiv ekonomisk politik kan hur välbehövlig den än är aldrig vara ett slutmål i sig. Det handlar om vad pengarna ska användas till, vem som ska betala, vems intressen som ska bestämma. Vi kan ösa lånade pengar på försvar och motorvägar och skattesänkningar och fortfarande plågas av samma outhärdliga sociala orättvisor.

Högern är duktig på makt. Vänstern var det en gång i tiden. Men sedan sköljdes man över av privatiseringar, utförsäljningar, strategiskt höjda fackavgifter, urholkade trygghetssystem. Maktbalansen har förskjutits. Och de som fått betala priset är vanligt folk.

Det är rätt att vara frustrerad. Eller än hellre, förbannad. Men en vänster i väldigt bred mening och socialdemokrati i synnerhet har allt att vinna på en ekonomisk-politisk diskussion som mer ärligt och rakt säger som det är. Att det handlar om en maktkamp mellan starka intressen. Och att de allra flesta av oss under senare tid stått på den förlorande sidan.

Johan Sjölander är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden