Johan Sjölander: Berätta inte att ni är svenskar

Berätta inte att ni är svenskar. Den välmenande uppmaningen fick jag av en orolig släkting inför sommarens Frankrike-resa. Reaktionen var inte konstig. Såväl vår egna säkerhetstjänst som andra länders har konstaterat en ökad risk för terrorattentat. Brittiska UD uppmanar sina medborgare att vara vaksamma, undvika folksamlingar, se upp, om man besöker Sverige.  Runt om i världen demonstreras det, bränns svenska flaggor.

För många år sedan var jag i Chile. En god vän skulle gifta sig. Jag minns särskilt en episod i en liten enkel matvarubutik. Vi svenskar stod och pratade med varandra. Den lite äldre chilenska kvinnan bakom disken log mot oss, och började prata svenska. Med värme.

Man ska inte idealisera. Men runt om i världen på torg och gator uppkallade efter Olof Palme, finns en Sverigebild som spelar roll. Det kan vara som i fallet i i den där lilla byn utanför Valparaiso, för att vi erbjöd en fristad undan militärdiktaturen. Eller som i Sydafrika när vi stod på rättvisans sida mot apartheid. Kärnan är att den där bilden finns där, och den bidrar, med mer än att man som tillfällig gäst kan känna sig stolt över sitt hemland. För ett öppet exportberoende land som Sverige är också goda relationer utomlands centralt för jobben och ekonomin och att vanliga familjer ska kunna få livet att gå runt.

Från högern har det raljerats över socialdemokratins moraliska ambitioner i utrikespolitiken. Därför är det ju en smula ironiskt att den utrikespolitiska kris med starka inrikespolitiska konsekvenser vi just nu är mitt inne i drivs med en minst lika tydlig idealistisk utgångspunkt. Fast nu är det den ”moraliska” linjen att hetsa mot muslimer och öka spänningarna gentemot den muslimska världen som driver på.

Och det blir närmast löjeväckande när några av världens värsta diktaturer sätter sig på moraliskt höga hästar och pekar finger på Sverige.

Låt några saker vara sagt så att inga missförstådd råder. Extrem islamism är ett politiskt gissel som plågar både här hemma och i världen omkring oss. Yttrandefriheten är en grundläggande princip värd att försvara in i det sista. Sverige är ett land där man får och bör få kritisera religion, alla religioner. Och det blir närmast löjeväckande när några av världens värsta diktaturer sätter sig på moraliskt höga hästar och pekar finger på Sverige.

Men. Vi måste kunna hålla några tankar i huvudet samtidigt.

Först. Det är skillnad på att kritisera islamism eller för den delen islam, och att hetsa mot muslimer. Vad vi kunnat se i Sverige på sistone är ju att den gränsen passerats. För vissa verkar detta dessutom vara någon form av kulturkrig, en civilisationernas kamp.

Och där måste vi faktiskt orka vara ärliga. Man kan vara hur kritisk som helt mot islamism. Man kan vara hur kritisk som helst mot vilka delar i vilken religion man vill, inklusive islam. Men i den stund man säger att Islam som helhet och alla muslimer är ett problem eller till och med, som det uttrycks i nätets undervegetation, någon form av ondska, då går det ställningstagandet över till ren rasism.

Sedan. Ett ansvarsfullt ledarskap kräver både idealism och realism. Detta blir inte minst tydligt i utrikespolitiken. Jag må vara lite gammaldags och grå, men jag anser verkligen att svenska politiker i grunden har som ansvar att skydda svenska liv och värna svenska intressen. Det är våra förtroendevalda, det är vi som väljer, då räknar vi med att de också står upp för oss.

Att i det läget ha ledande Sverigedemokratiska förtroendevalda i vår riksdag som aktivt häller bensin på den utrikespolitiska eld som blossar upp omkring oss handlar om mer än vad vi tycker i själva sakfrågan. Det handlar om huruvida man överhuvudtaget lever upp till grunden för sitt förtroendeuppdrag. Kan man verkligen säga sig företräda svenska folket om man fullt medvetet ökar riskerna för just detta folk på detta sätt?

Det är uppenbart att högerregeringen spelar helt efter Sverigedemokraterna pipa.

Till slut. Det är uppenbart att högerregeringen spelar helt efter Sverigedemokraterna pipa. Men det här är större än så. Samma krafter har nu även tagit hela svenska folket som gisslan och kastat in oss i ett kulturkrig få av oss bett om. De flesta vill ju bara leva sina liv, i trygghet, slippa vara rädda, ha ett bra jobb att gå till. Man kan skilja på hyggliga muslimer och alla former av extremister. Och man vill kunna åka på semester utan att vara orolig.

Sverigebilden låter så odramatiskt. Som ett begrepp någon turistbyrå eller pr-konsult svänger sig med. Men den är på riktigt. Den påverkar vår trygghet, säkerhet, ger förutsättningar för jobb och tillväxt.

Och den speglar också någonstans vilka vi är. Jag känner inte igen mig i Jomshofs eller Söders hatretorik. Jag vet att vi, tillsammans, som land, är mer och bättre än så här. Det är beklämmande att se den nästan fysiskt påtagliga svaghet som strålar ut från Rosenbad och regeringskvarter när man är så uppenbarligen oförmögna att hantera det sällskap man tagit med sig i båten.

Jag tänker på den där chilenska kvinnan i matbutiken. Hoppas att hon fortfarande lever. Och att hon fortfarande ser på Sverige, vårt land, med samma värme som då.

Vad vi stod för. Vad vi en dag ska stå för igen.

Johan Sjölander är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden