Annons:
Annons:

Johan Sjölander: Att förstå sin samtid med hjälp av Netflix

Johan Sjölander: Don’t Look Up kan hjälpa oss att förstå samtiden

En av julens stora snackisar har varit den stjärnspäckade Netflix-satiren ”Don’t Look Up”. Reaktionerna har varit blandade. Vissa har älskat, andra har varit mer svala. Kristdemokraternas policychef Johan Ingerö tog på Twitter i från tårna och kallade den med svidande elakhet till och med för folkpartistisk.

Handlingen i filmen är i korthet att några forskare upptäcker en komet som är på väg att krocka med jorden. Vi pratar en smäll i stil med den som utrotade dinosaurierna, en planetdödarkatstrof. Till skillnad från andra epos i genren som till exempel Bruce Willis klassiska ”Armageddon” leder inte forskarnas upptäckt till att staten och samhället samlar sig för att möta den annalkande katastrofen. I stället får vi se en skruvad uppsättning reaktioner från politik och media som helt enkelt vägrar ta hotet på riktigt allvar.

Trumprörelsen, antivaxxers och klimatförnekare ligger i främsta skottgluggen

Parallellerna till verkligheten är inte särskilt väl dolda. Trumprörelsen, antivaxxers och klimatförnekare ligger i främsta skottgluggen men även massmedia och excentriska it-miljardärer som ser de ekomiska möjligheterna i hotet får sig en släng av sleven.

Och jag tycker att det blir kul, på ett sådant där sätt då skrattet fastnar i halsen. Som film betraktat har det förmodligen gjorts bättre. Men den stora poängen är inte de filmiska kvaliteterna, utan hur väl den fångar vår tid. Och i det hänseendet blir det nästan läskigt pricksäkert.

En av de mest inspirerande titlarna som jag har hemma i min bokhylla är Georg Henrik von Wrights ”Att förstå sin samtid”. Det är en samlingsvolym med en del nyskrivet från mitten av nittiotalet som spänner över 50 års intellektuellt arbete från den finlandssvenske filosofen. Och när jag skriver att titeln inspirerar menar jag det bokstavligt. Det finns något så hissnande uppfodrande i den där ambitionen, att helt enkelt förstå sin samtid.

Vår tid präglas i så stor utsträckning av existentiella hot

Vår tid präglas i så stor utsträckning av existentiella hot. Det är väl i sig inte något nytt. ABFs ordförande, riksdagsledamoten Helén Petterson skildrar det precist i en krönika här i Aktuellt i Politiken när hon före jul beskrev sin uppväxts rädsla för bomben och det förödande kärnvapenkriget som skulle utrota oss alla. Och jag tillhör också en generation som har dansat tryckare till Alphavilles ödesmättade fråga i Forever Young: ”Are they gonna drop the bomb or not?”

Men även om rädslan har funnits där så blev det aldrig något förödande kärnvapenkrig. Pandemin hände. Och konsekvenserna från klimatförändringarna sker, just nu.

Vi kan inte förstå just vår tid om vi inte tar in det. För den där symboliska kometen som ”Don’t Look Up” handlar om är på väg. På riktigt. Och de reaktioner som filmen i sitt satiriska språk skildrar och överdriver (om än inte särskilt mycket, vilket gör humorn så skrämmande träffande) kan vi se exempel på dagligdags.

Det är ju inte heller första gången som greppet används på film. I Roland Emmerich überpatriotiska actionrökare ”Independence Day” från 1996 till exempel görs egentligen exakt lika uppenbara paralleller till klimatfrågan. Även här finns den där vetenskapsmannen som ser hotet innan alla andra och som också han slår sin panna blodig när han inledningsvis förgäves försöker få makthavarna att förstå att de där jättelika tefaten som plötsligt dykt upp inte vill oss väl, alls. 

Skillnaden i den filmen är att politiken inte stänger öronen. Den unge snygge presidenten lyssnar på forskaren, tar hotet på allvar, håller långa brinnande tal för folket och sätter sig till slut i ett stridsplan själv för att leda den avgörande slutstriden (ja, han är gammal stridspilot, varför inte liksom?). Utomjordingarna besegras, USA återtar sin roll som hela världens räddare och allt slutar lyckligt.

vi har också politiska ledare på alla nivåer som faktiskt hör ropen från forskarna och Gretagenerationen – och försöker svara upp mot dem

Och även om ”Independence Day” såklart är inbäddad i till och från ganska outhärdlig Hollywood-käckhet så är det kanske inte helt uppenbart att den berättelse som den försöker förmedla är så mycket mindre sann än den nattsvarta bild som tecknas i ”Don’t Look Up”. Visst finns klimatförnekarna, högerpopulisterna, alla dessa mörkerkrafter som står emot. Men det finns också något annat. Få av dem har kanske samma actionhjältekvaliteter som Bill Pullmans helyllepresident men vi har också politiska ledare på alla nivåer som faktiskt hör ropen från forskarna och Gretagenerationen – och försöker svara upp mot dem. Vi kan vara frustrerade över tempot och hur mycket vi har över att göra med så lite tid kvar men det är genuint ohederligt att säga att ambitionen och medvetenheten inte finns där.

Klimathotet besegras ju inte med stridsflygplan utan snarare med sådant som en grön nyindustrialisering och smart ny teknik. Och omställningen kräver också mer än så. Den kommer att få djupare konsekvenser i allas våra liv. Ska vi 25 år efter von Wrights bok försöka oss på att förstå den samtid vi själva lever i kan vi inte runda dessa konsekvenser. Från den globala till den lokala nivån.

Jag tycker att du ska se ”Don’t Look Up”. Det är en kul film, och den säger någonting om vår tid. Men sedan ska du inse att det dystra slutet inte är givet, stänga av teven och ge dig i kast med en bok i stället. Till exempel Kajsa Borgnäs ”Ingen tid för illusioner – en reseguide”. Läs på, bilda dig, förstå sin samtid i akt och mening att förändra den.

För det finns också vägar framåt. Det går att finna dem. Om vi bara vågar titta, uppåt.

Johan Sjölander är verksamhetschef på Tankesmedjan Tiden