Johan Sjölander: Är de superrika ett problem?

För en stund lekte de superrika flyktingar. Blev knuffade genom mörker, hade män som skrek på dem på språk de inte förstod. Sedan var övningen över. De tackade arrangörerna, fyllda av sin egen empati och medkänsla. Återgick till att dricka champagne under den strålande solen som sken över den schweiziska bergsbyn. Innan de tog privatjeten hem till ett liv av aggressiv skatteplanering med visioner om privatiseringar och avregleringar i huvudet.

Scenen har beskrivits av journalisten Peter Goodman. Han släppte 2021 boken ”Davos Man: How the Billionaires Devoured the World”. En reportagebok om några av de miljardärer som utgör stommen i toppmötet i Davos, där världens elit träffas för att rädda världen. Fyllda av goda ambitioner. Fyllda av dollardrömmar.

De superrika har legat i fokus ett tag nu nu. Kanske tog det verklig fart i Sverige när ekonomijournalisten Andreas Cervenka fick ett enormt genomslag med sin bok Girig-Sverige. Poängen var att Sverige är ett paradis för de riktigt rika. Vi har extremt många av dem, och de gynnas av en politik som fått rikedomen att växa.

Superrika som inte sover, ägnar sig åt konstig yoga, lever på hamburgare. Det finns något förföriskt i den där bilden av de superrikas excentriskhet.

Johan Sjölander

Uppmärksamheten på de superrika slår lätt över i fascination. Så var det med åttiotalsfilmen Wall Street. Min generations ungmoderater idoliserade Gordon Gekko. Oliver Stone må ha hatat kapitalismen men i Michael Douglas skurkaktiga rollfigur skapade han en förebild. Vi kunde se det i direkt anslutning till att Girig-Sverige kom ut. När Svenska Dagbladet direkt efter boksläppet intervjuade Cervenka påtalar författaren syrligt risken att det ska bli Wall Street igen. Och sedan följer en artikel som kunde vara ett avsnitt av Billions.

Superrika som inte sover, ägnar sig åt konstig yoga, lever på hamburgare. Det finns något förföriskt i den där bilden av de superrikas excentriskhet. Det gör rikedomen på något sätt både nåbar och rättvis. ”There’s room at the top, they’re telling you still”, sjunger John Lennon i sången. Men först måste du lära dig att minimera nattsömnen.

Är de superrika ett problem på riktigt? Davos-mannen är ju inte Gordon Gekko. Svenskarna är ett osedvanligt icke-avundsjukt folk, har bland annat den tyske historikern Rainer Zitelman konstaterat. Ändå har vi vårt missnöje, vår populism. Som ökat – samtidigt som klyftorna har ökat rekordartat. Gör vi fel som anar ett samband?

Eric Protzer och Paul Summerville rider i sin ”Reclaiming Populism” till strids mot dem som ser ett direkt samband mellan ökade klyftor och högerpopulism. Udden är riktad mot vänsterpolitiker som Jeremy Corbyn och Bernie Sanders. Det är inte klyftor i sig som driver populismen, hävdar författarna och lutar sig på tonvis av statistisk analys, utan orättvisan. Inte att människor blir rika utan att rikedomen framstår som oförtjänt och omöjlig att uppnå för var och en.

De har förmodligen både rätt och fel. Jag tror Protzer och Summerville läser folks rättsuppfattning korrekt. Rikedom är helt okej, om den är välförtjänt. Den perfekta meritokratin som idé har ett djupt folkligt stöd. Vi svenskar är mycket riktigt osedvanligt lite drivna av avundsjuka.

Men de underskattar samtidigt förutsättningarna för en sådan jämlikhet i chans som inte matchas av en jämlikhet i utfall. Piketty visade i sin ”Kapitalet” hur vi kommit till en punkt där det enda sättet att bli rik är att redan vara rik. Svenske Per Molander förklarar hur det fungerar i sin ”Ojämlikhetens anatomi”. Det är precis som att spela kula. Om du börjar med fler kulor än motståndaren kan du vara rejält mycket sämre och ändå vinna över tiden. Det är spelteori. Och så funkar ekonomi också. Om du har en massa kulor kommer du att använda dem. Och du kommer se till att de kommer dina barn till godo. En ojämlikhet växlas över till en annan.

Adam Smith fattade. Problemet med kapitalismen är kapitalisterna. Davos-männen låtsas som om de förstår. Gordon Gekkos råa åttiotalsegoism har bleknat bort som neonfärgen i modet. Nu handlar det om ansvarsfullt företagande. Att prata bekymrat om klyftorna. Miljön. ”Shareholder capitalism”.

Men problemet är inte moraliskt. Det är inte ens ekonomiskt. Det handlar om politik.

Marx visade att ekonomi handlade om makt. Och det är när tiderna blir sämre konfliktlinjerna skärps. Förra året såg vi de värsta reallönesänkningarna i modern tid. Vanliga löntagare får råd med mindre. Samtidigt som vinster i delar av näringslivet bara växer. Den historiska lärdomen ligger och pockar. Människor gör inte uppror för idéer, de gör det för priset på bröd.

Räddningen är inte Davos-männens godhet. Räddningen handlar om makt. Att förskjuta balansen. Facklig organisering. Politiska partier som vågar utmana den rådande ordningen. För i slutet av dagen är det en fråga vi måste ställa oss. Hur mycket ojämlikhet klarar det öppna samhället?

De superrika är inte kanske inte sjukdomen, utan symtomet. Rosa Luxemburg sa att valet står mellan socialismen och barbariet. I dag kanske vi använder andra ord. Men kärnan i vad hon försökte säga framstår som närmast profetisk.

Johan Sjölander är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden