Johan Sjölander: Åkesson kastar SD-väljarna under bussen

Det finns en talande scen i Robert Guédiguians film ”Den lugna staden” från 2001. En ledare från främlingsfientliga Front National nere i Marseille, där filmen utspelar sig, blir anklagad för att föra hatpolitik. Han svarar med en motfråga. ”Älskar du din fru?” undrar han. ”Älskar du din fru mer än du älskar andra kvinnor?” När den arga utfrågaren lätt förvirrad svarar med ett stammande ”ja” på båda frågorna kontrar höger-nationalisten med att fråga om detta innebär att han också hatar andra kvinnor? För det är så högerpopulismen vill framställa sig själv. Vi hatar inte invandrarna, vi bara älskar oss som är födda här, lite mer. 

I den del av Stockholm jag är uppväxt i och bott under större delen av mitt vuxna liv har Sverigedemokraterna några av sina starkaste valdistrikt i kommunen. Det är inga exceptionellt höga siffror om vi tänker nationellt. Men de skiljer ändå ut sig från resten av staden. Det är områden som Grimsta, Hässelby strand, och jag tänker på dem som hemma. 

Det finns olika sätt att se på sverigedemokratiska väljare. Vissa vill avfärda dem som rasister. Andra ser besvikna vänsterväljare som bara blivit övergivna av samhället. Tillsammans med tankesmedjan FES Nordic Countries drog vi på Tankesmedjan Tiden redan i höstas igång ett projekt för att bättre förstå vilka de egentligen är. Arbetet var en del av ett större internationellt projekt för att bättre analysera den europeiska radikala högern. 

Vad vi i grunden var på jakt efter var de där frågorna som kunde locka SD-väljare tillbaka till vänstern. För att göra en lång historia kort hittade vi inga enkla svar. Våra siffror säger oss att det är alldeles för enkelt att tala om SD-väljarna som något typ av missnöjd eller auktoritär vänster. Tvärtom befann sig de flesta ganska långt högerut i de flesta frågor, även ekonomiska. Vi kunde också identifiera en stark misstro, mot etablissemanget, men särskilt mot vänstern specifikt. 

Samtidigt fanns ett utpräglat missnöje med hur välfärden fungerade, när det gäller till exempel pensioner. Men vi fann en låg tilltro till vänsterns traditonella lösningar, som höjd skatt. Vår tolkning var att detta hänger samman. Stora delar av SDs väljare vill ha en starkare välfärd men man tror inte på den breda vänsterns, eller socialdemokratins, förmåga att leverera den.

Om man har ett längre tidsperspektiv så kan vi se att över tiden så tycks det onekligen så att grupper som tidigare varit socialdemokrater nu gått till SD. Så även om vi i vår rapport kan avfärda idén om att SD-väljare i dag ”egentligen” är socialdemokrater som bara tycker olika i någon enskild fråga, som till exempel migrationen, så ligger det nog en sanning i det större dramat. Det finns någon typ av svek där i botten, som skaver. 

Det finns väl två stora berättelser om det där sveket. Det ena är att det handlar om migrationspolitiken, det andra om välfärdens utarmning. Ser vi till forskning och erfarenheter är det uppenbart att SD i hög grad går att förstå som ett enfrågeparti om invandring och att detta är den tveklöst viktigaste förklaringen när man frågar människor om varför de går till partiet. Vi kan också se ett de där uttalade missnöje med delar av välfärdsstaten, och samhällsutvecklingen i stort. För många hänger nog frågorna samman. Och kärnan är att här någonstans finns ett förtroende som är förlorat. 

Och hur bygger man upp en förtroende som har brustit? I vår rapport hittar vi två tänkbara beröringspunkter mellan åtminstone delar av SDs väljarkår och vänstern. Det handlar om ett uttalat missnöje med hur välfärden faktiskt fungerar, och om någon sorts folklig anti-elitism. Det här är ju också områden där SDs närhet till regeringsmakten blir som mest laddad. Det är lätt att ägna sig åt folklig missnöjespopulism när man är i opposition, svårare när man blivit en del av makten. 

Så vår huvudsakliga slutsats blir att vägen till att vinna över åtminstone delar av SDs väljare ligger i det konkreta, nära. Det möjliggörs av att SD som parti nu är en del av regeringsunderlaget och därmed har verklig politisk makt. När SD sviker i bensinprisfrågan märks det varenda gång man tankar bilen. När de tvingar fram nedskärningar i kommunerna är det dina ungars skola som påverkas. Vägen för socialdemokratin blir därför att presentera konkreta och begripliga lösningar på näraliggande problem människor upplever inpå huden. 

Sedan valet har Sverigedemokraterna förlorat i storleksordningen en kvarts miljon väljare. Många är förbannade. Det har de rätt i att vara. Högerregeringen ljög sig till makten, och nu kastar Åkesson glatt de egna väljarna under bussen. 

För skrapar man på ytan är det ändå inte kärlek till de egna som är den verkliga drivkraften hos den radikala högern. Och här finns en möjlighet till en öppning, för den som är beredd att ta den. Det kräver dock både ödmjukhet, självkritik och mod. Och att vi förstår och lyssnar på de människor vi försöker vinna tillbaka. 

Johan Sjölander är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden

Rapporten ”De svikna förväntningarnas bitterhet” är skriven av Johan Sjölander och Josefin Fürst och finns här: