Till den socialdemokratiska partikongressen finns ett förslag om att ”De generella statsbidragen ska indexeras med inflationen varje år” och att partiet vill se en tryggad grundfinansiering av välfärden över tid. Det är ett viktigt steg framåt efter en mångårig kamp.
Statsbidragen är, och har varit, alla regeringars möjlighet att göra vad som kallas satsningar på välfärden, samtidigt som en sådan satsning i praktiken inte ens alltid inneburit mer pengar än vad det skulle blivit om pengarna räknats upp med kostnadsutvecklingen. Att det finns en formulering om automatisk uppräkning är alltså bra och ett viktigt steg mot en mer hållbar finansiering av kommuner och regioner. Gott så, men det finns fortfarande ett par saker att se upp med.
Låt oss först se på hur välfärden i kommunsektorn, alltså kommuner och regioner, finansieras. Kommuner och regioner har tre inkomstslag:
- Skatteintäkter från invånarna är den största delen och utgör cirka 65 procent. I praktiken är detta alltså inkomstskatt, men också fastighetsavgiften räknas in här. Summan växer med löneökningar och påverkas av den arbetsföra befolkningens storlek samt arbetslösheten. Det här har kommuner och regioner ganska bra koll på. Nya prognoser över skatteintäkterna framåt kommer flera gånger per år.
- Statsbidragen, både riktade och generella, är näst störst med cirka 25 procent. Statsbidragen beslutas varje år som ett fast belopp och de räknas inte upp alls om inte riksdagen fattar nya beslut. Ofta är de dessutom tidsbegränsade eftersom en regering kan göra en satsning över till exempel tre år. Därför visar en vanlig prognos över framtida intäkter i en kommun ofta fallande statsbidrag. I regeringens budget för 2025 är statsbidragen 288 miljarder. Fram till 2027 och 2028 kommer de att sjunka till 269 miljarder. Om inte nya beslut fattas. Statsbidragen är därför svåra att planera med för kommuner och regioner.
- Utöver dessa finns övriga intäkter om ca 10 procent. Till dessa räknas t.ex. avgifter från medborgarna, försäljningar av mark och exploateringsavgifter.
Gärna indexerade statsbidrag alltså, men det behövs en väl uttänkt indexeringsmodell.
Statsbidragen är alltså tillräckligt stora för att vara avgörande för planeringen i kommuner och regioner. Därför är det en stor brist att de inte räknas upp med automatik. Indexering vore bra, men det gäller att det görs rätt.
- Det första att se upp med är vad statsbidragen ska indexeras med. I förslaget till partikongressen står ordet inflationen. Alla fackförbund vet värdet av reallöneökningar, alltså att lönerna växer lite snabbare än kostnaderna så att medlemmarna får mer kvar i plånboken. En stor del av kostnaderna i kommunsektorn utgörs av löner och om dessa ökar snabbare än inflationen innebär det att även indexerade statsbidrag urholkas. Och reallöneökningar ska vi såklart ha. Därför behövs ett index som baseras på priser och löner. Så sker i dag i myndigheter där en så kallad pris- och löneomräkning används när budgeten räknas upp.
- Den andra som behöver ingå i uppräkningen är befolkningens storlek. Kostnaderna i kommuner och regioner ökar med fler invånare. Det gör också skatteintäkterna. Statsbidragen ligger still. Genom att ta med befolkningsökningen skulle vi enkelt råda bot på detta.
- Det tredje som borde till är en komponent som tar hänsyn till demografiförändringar. Det är visserligen en väsentligt mindre del av problemet i jämförelse med de två första stegen, men om kostnaderna för välfärden ökar på grund av en ökad andel äldre måste pengarna tas någonstans. Kommunsektorn har bara en möjlighet: att höja den platta kommunalskatten. Staten har en rad andra möjligheter och kan till exempel använda progressiv skatt på höga inkomster samt kapital- och egendomsskatter för att finansiera en förändrad åldersstruktur. Ja, förutsatt att det finns en vilja att beskatta kapital och höga inkomster. Det behöver partikongressen också markera.
Vad skulle en modell som denna innebära? Det kan vi räkna ut. Om inga nya beslut fattas kommer statsbidragen till kommuner och regioner att sjunka med cirka 20 miljarder på tre år. Med trestegsmodellen ovan skulle kommunsektorn i stället kunna planera med stigande statsbidrag om cirka 15 miljarder årligen de närmaste åren.
Gärna indexerade statsbidrag alltså, men det behövs en väl uttänkt indexeringsmodell.
Johan Enfeldt, utredare på LO
